Tankar Och Funderingar

Diskrepans

Jag noterar en viss diskrepans mellan resultatet av de senaste sifo-undersökningarna vad gäller förtroendet i jobbfrågan. Enligt Sifo har väljarna större förtroende för moderaterna än socialdemokraterna i frågan om jobben och arbetslösheten. Samtidigt visar en annan sifo-undersökning att väljarna har större förtroende för en rödgrön regering när det gäller samma frågor än en borgerlig regering.

Riktigt vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Dock anser jag att den slutsats som pressenteras i expressen av den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren kan ifrågasättas:

”Ljunggren tror att Socialdemokraterna tappat i förtroende på grund av samarbete med Vänstern och Miljöpartiet.
– Socialdemokraterna är inte ensamma längre. Vi förknippar inte Miljöpartiet med sysselsättning utan miljö, och Vänsterpartiet förknippar vi mest med offentlig sektor.”

Eftersom laget, de rödgröna, har större förtroende än jaget, de enskilda partierna, så får jag svårt att se samarbetet som skälet till att socialdemokraterna tappat förtroende. Snarare tror jag att skillnaden återfinns bland antalet osäkra väljare i de båda undersökningarna. I undersökningen där frågan gäller enskilda partier är 33 % av de tillfrågade osäkra, i frågan om vilket block är enbart 18 % osäkra. En möjlig tolkning är därför att flertalet väljare vet vilket block de anser har bäst jobb politik men däremot är osäkra över vilket parti inom blocket som faktiskt är bäst.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Sveriges genom tiderna (S)ämsta oppositionsparti

Jag har sedan valet 2006 kommit fram till att jag är medlem i Sveriges sämsta oppositionsparti. Trotts snart fyra år av att vara i opposition så har mitt parti Socialdemokraterna fortfarande inte riktigt blivit bekväma med att inte vara synonymt med regeringen. Detta blir väldigt tydligt i varje form av debatt då Socialdemokratiska företrädare inte kan undgå att ikläda sig rollen som den minister man varit och den minister man kanske åter kommer bli. Mona Sahlin har sedan hon blev vald till partiledare varit statsministerkandidaten, aldrig bara partiledaren eller ens oppositionsledaren. Östros tycks i sitt sinne redan ha intagit finansministerposten och Bodström har antagligen aldrig någonsin lämnat rollen som justitieminister. Bodströms övertygelse tycks för övrigt så stark att likt en jedi riddare lyckats överföra sin övertygelse till nuvarande justitieminister som därför agerar som om hon vore en tillfällig ersättare som bara håller stolen varm till dess att den riktiga ministern återkommer från semestern.

Faktum är att övertygelsen om att Socialdemokraterna egentligen är regeringen och regeringen egentligen är opposition; att oppositionsledaren Mona Sahlin egentligen är statsminister och att statsministern Fredrik Reinfeldt egentligen är oppositionsledare, tycks vara så stark att den antagit epidemiska proportioner och smittat av sig på både media och regering.

Enligt en undersökning av ekot så har rapporteringen i media runt Mona Sahlin varit mer negativ än rapporteringen av statsministern. Detta noterar Peter Andersson är vad man kunde väntat sig om Mona Sahlin varit statsminister och Fredrik Reinfeldt oppositionsledare. Media tycks därför ha missat utgången av 2006 års val alternativt tagit ut de rödgrönas seger 2010 i förskott. Hur som helst så är media smittad av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.

Även Fredrik Reinfeldt, den tro det eller ej nuvarande statsministern, har intagit rollen som oppositionsledare i förskott. Något som varit tydligt i debatter men blev övertydligt när han i en artikel i Expressen krävde besked av de rödgröna, besked som han ville ha levererad i tabellform. Motsvarande krav ställs annars normalt av en opposition i riksdagen till regeringen, då det trotts allt är riksdagens uppgift att granska rikets styre i enlighet med 1 kap 4 § i regeringsformen. Att regeringen däremot ställer motsvarande krav på en riksdagsminoritet måste sägas höra till ovanligheterna. Vi kan därför dra slutsatsen att även statsministern lider av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.

Vist kan vi se detta som det yttersta tecknet på socialdemokratisk regeringsduglighet, att även i opposition agerar socialdemokraterna, regering och media som om socialdemokraterna fortfarande hade makten. Men nackdelen är att man lätt fastnar i den realpolitiska fällan och glömmer att dra nytta av alla de fördelar som en tid i opposition innebär. Som opposition har man trotts allt ett gyllene läge att föra fram en politik utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. Förslaget kommer ju ändå aldrig bli verklighet.

Som opposition kan man utlova skattesänkningar utan att bry sig om finansiering. Man kan lägga fram förslag utan att tänka på om man kan få en riksdagsmajoritet att ställa upp bakom förslaget. Man kan pressentera omfattande reformer utan att behöva utreda dem eller lyssna på remissinstanser. Trotts allt man kan vara hur oansvarig man vill utan att detta får några som helst konsekvenser, eftersom ens motioner och förslag ändå aldrig kommer att bli lag. Motsvarande agerande i regeringsställning riskerar däremot att få olyckliga följder.

Men, men eftersom alla ändå tycks tro att socialdemokraterna sitter i regeringsställning och att Mona Sahlin är statsminister så antar jag att det bästa för alla vore om så också blev fallet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , och .
För övrigt bör det nog påpekas att det finns ett spår av ironi i detta inlägg.

Ett duttifierat skattesystem

För mig handlar frågan om pensionärsskatten och mitt motstånd mot den om två saker; princip och moral. Pension är uppskjuten lön och därför skall den beskattas på samma sätt som lön. Alla eventuella avsteg från detta måste motiveras inte bara utifrån ett nyttoperspektiv utan också utifrån ett moraliskt perspektiv. Är det rätt att en person som arbetat och betalat skatt hela sitt liv, på sin ålders höst skall behöva stå för ett större skatteuttag än den som arbetar?

Alliansen har nu lovat att sänka skatten för pensionärer, detta beror dock inte på att man insett det moraliskt tvivelaktiga i att ha en speciell beskattning av pensionärer, man tänker nämligen fortfarande ha kvar denna skillnad. Istället tycks deras motiv vara att vinna pensionärsröster.

Tyvärr blottar detta en trend av att dutta ut skattesänkningar eller skattehöjningar baserad dels på tekniska motiv, men också på vart dessa sänkningar eller höjningar kommer att ha mest gynnsam effekt på den egna opinionen. Till detta är inte bara alliansen skyldig även de rödgröna kan kritiseras för samma tendens. Alliansen har dock under den senaste mandatperioden varit ovanligt driftiga i att dutta ut skattesänkningar, och därmed ökat (i brist på bättre ord) duttifieringen av skattesystemet.

Man har sänkt skaten för de som arbetar. Man har sänkt skatten något mindre för de som är pensionärer. Man har infört Rot och Rut. Och man har nästan avskaffat fastighetsskatten, det vill säga man har bytta namn på den, paketera om den och införde ränta på uppskjuten vinst.

Resultatet är att Sveriges skattesystem mer och mer börjar se ut som ett mellanting mellan en schweizerost och modern konst. Fyllt av hål men inte helt rätt att begripa.

Här kommer vi in till det rent principiella skälet mot pensionärsskatt. Det finns ett värde i att ha ett skattesystem som går att begripa även för den som inte är utbildad ekonom. Detta är särskilt sant för skatter som tas ut av privatpersoner, men gäller även skatter som tas ut av företag. Vist går det att motivera punktbeskattningar likt koldioxidskatt, alkoholskatt eller tobaksskatt, men dessa bör användas restriktivt. Det här är något som politiker på båda sidorna av blocket bör ha i minnet nu när vi går in i valrörelsen och vallöftena börjar hagla.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .

Därför förlorar alliansen

Igår skrev Alexandra Einerstam ett mycket läsvärt inlägg om varför hon ansåg att de rödgröna kommer att vinna valet. Jag tänkte vända lite på det hela och försöka förklara varför jag tror att alliansen kommer att förlora valet. För även om jag tror att valet blir jämt, så tror jag att vi rödgröna vinner och detta implicerar ju att alliansen måste förlora. Så eftersom Alexandra nu levererat förklaringen till varför vi rödgröna vinner så saknas en förklaring till varför alliansen kommer att förlora. Jag känner mig därmed tvingad att leverera en, om inte annat så för symmetrins skull.

Inför valet 2006 så sa Fredrik Reinfeldt att:

”Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”

Jag måste erkänna att jag tror att den analysen är rätt och därför tror jag att alliansens misslyckade jobbpolitik, och de ökade klyftor som den gett upphov till kommer att bli alliansen fall nu i september.

Det är ett faktum att om målet med alliansens så kallade jobbpolitiken är att skapa fler jobb så har man misslyckats. Hur man än väljer att mäta så når man samma resultat, arbetslösheten har ökat, utanförskapet har ökat, sysselsättningen har minskat, vill man i huvud taget hitta någon siffra som pekar ens i närheten av ett positivt resultat måste man ta till ett statistiskt trixande i den högre skolan. Nu kan man, så som alliansen gärna gör, skylla detta på finanskrisen. Men detta förändrar inte det faktum att man har misslyckats. Även om en global finanskris kan anses vara en giltig ursäkt, och även om jag klart kan erkänna att det inte finns något bevis för att en rödgrön regering skull lyckats bättre, så förändrar fortfarande inte detta det faktum att alliansens så kallade jobbpolitik har misslyckats med sitt uttalade syfte att skapa fler jobb. Något alliansen så kallade jobbpolitik däremot lyckats med är att öka klyftorna i samhället, något som också varit meningen.

Skall man vara krass så bygger nämligen alliansens så kallade jobbpolitik på att öka klyftorna i samhället. Det är det man både i teorin och praktiken syftar på när man talar om att det skall löna sig bättre att jobba. Löna sig bättre än att inte jobba, än att vara sjuk, arbetslös eller pensionerad.

Diagrammet ovan, som jag skamlöst har snott från Marika Lindgren Åsbrinks ypperliga blogg Storstad, bygger på data från SCB och tydliggör på ett pedagogiskt sätt resultatet av alliansens politik. För de flesta har den disponibla inkomstetern ökat men ökningen har generellt varit större procentuellt sätt för de med högre inkomster, för den femtedel av befolkningen med lägst disponibel inkomst har den minskat. De som har mer har fått mer, de som har minst har fått än mindre. Det ingen tvekan om att på den här punkten har alliansens politik lyckats. Lyckts med att öka klyftorna.

Rent konkret är de ökade klyftorna ett resultat av alla de impopulära, och ofta ogenomtänkta reformer som alliansen drivit igenom. Reformer som resulterat i försämringar i a-kass, försämringar i sjukförsäkring, och att Sverige fått den närmast världsunika ordningen att pensionärer betalar högre skatt än de som arbetar. Men alla de här reformerna har motiverats med att det varit en essentiell del av alliansen så kallade jobbpolitik. En jobbpolitik som ju dock misslyckats med att skapa jobb.

Om man skall tro alliansen så skall man så klart inte tolka det faktum att jobbpolitiken inte skapat några jobb som ett bevis för att politiken inte fungerar. Nej enligt dem så är det ju så att om vi rödgröna hade fått styra så skulle det varit ännu färre jobb. Jobbpolitiken har med denna argumentation förhindrat jobb från att försvinna som annars skulle försvunnit. Nu har ju alliansen så klart väldigt svårt att hitta några som helst bevis för detta, utan vi får helt enkelt lita på vad de säger. Vi rödgröna hävdar ju förstås att de har helt fel men jag tvingas ju ärligt erkänna att vi har ungefär lika svårt att hitta bevis för detta. Kvar står det faktum att i brist på fler jobb är ökad klyftor det enda som alliansens så kallade jobbpolitik gett upphov till.

Ökade klyftor är ingen valvinnare i Sverige. Riksdag & Departement genomförde lagom till jul en opinionsundersökning som klart visade att svenska folket ogillar ökade klyftor. Nio av tio var emot att klyftorna ökade och varannan ville att de skulle minska. Och som sagt det är ingen tvekan om att alliansens jobbpolitik lett till ökade klyftor. Jag skulle inte tro det talar till alliansens fördel.

Jag tror på ett solidariskt samhälle, det är därför jag är socialdemokrat. Jag tror på ett samhälle där vi gemensamt försöker minska klyftorna, och hjälpa de som har det sämst. Jag har aldrig trott på devisen att hungriga vargar jagar bäst eller att högre klyftor skall leda till fler jobb. Och det verkar som om svenska folket, i brist på några som helst bevis för att alliansen så kallade jobbpolitik skapat nya jobb, inte heller tror på en politik som leder till ökade klyftor. Svenska folket tycks istället tro på solidaritet. Och detta mina vänner är varför jag tror vi rödgröna vinner valet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .
Jag har placerat min blogg i Södermalmbloggkartan.se!

Lite lästipps till brunch

Läser så här på förmiddagen Alexandra Einerstams väldigt uttömmande blogginlägg om varför de rödgröna kommer att vinna valet. Det är en mycket gedigen lista med ämnen så som Trygghetssystemen, FRA, IPRED, SWIFT, Utförsäljningen av allmännyttan, Vårdslakt Stockholm, Lavaldomen, Kärnkraft, Jämställdhet och Hbt. Just den sista Hbt är intressant eftersom alliansen egentligen inte borde ha behövts kritiserats på denna punkt. Trotts allt både centerpartiet och folkpartiet har flertalet engagerade hbt-politiker och dessutom ganska många goda idéer. Tyvärr är moderaterna inte riktigt lika intresserade men vad värre är kristdemokraterna är direkt negativa. Kristdemokraterna är inte bara ett släpankar,e för en sådan är bara ovillig att ändra sig, nej det är en helt egen kraft som vill dra åt diametralt motsatt håll.

Läs annars också Johan Westerholm som kompletterar listan ovan med försvarspolitiken, och Johan Sjölander som igår och idag funderat över uttrycket gladast vinner. Läs även andra bloggares åsikter om , och .