Om att våga backa

Ett tydligt exempel på detta är rabatten på arbetsgivaravgiften som alliansen lät införa, i stort för att blidka centern. Reformen kom till när regeringen inte lyckades att få igenom centerpartiets förslag om sänkt arbetsgivaravgift för tjänsteföretag, eftersom man aldrig lyckades få förslaget att stämma överens med EU:s regelverk. Så istället valde man att sänka arbetsgivaravgiften för unga, ren reform som Anders Borg kallade ”det näst bästa”.

Reformen fick tidigt kritik av både riksrevisionen och finanspolitiska rådet, som båda menade att reformen kostade för mycket och gav för lite. Och visst är det en dyr reform. Reformen motsvarar en kostnad på ungefär 11 miljarder per år, för dessa pengar skulle staten kunna anställa mer än 35 000 ungdomar till en bra lön.

Nu visar hotell och restaurang facken i en artikel i SvD att i deras bransch, den bransch som fått störst del av dessa 11 miljarder, inte kan se någon positiv effekt för ungdomars sysselsättning på grund av reformen. Snarare ses motsatt effekt.

Man kunde tycka att detta vore goda skäl för att överväga att ta bort reformen, att se den som ett gott försök men som inte gav den effekt som man förväntade.

Tyvärr här frågan blivit något av en prestige fråga för centerpartiet. Delvis tror jag för att centerpartiet för att finansiera reformen tvingades ta bort den allmänna sänkning av arbetsgivaravgiften som gynnade småföretag. Ett problematiskt beslut för småföretagarpartiet centern eftersom detta var allt annat än populärt bland småföretagen.

Kanske hade det slutat här om inte de rödgröna valt att lyssna på kritiken och inte bara ta bort den så kallade ungdomsrabatten utan också återinföra och förstärka avdraget för småföretagen. Och då vaknade centern.

För även om centern nog sakligt ser att ungdomsrabatten varit en misslyckad reform, så vill man inte överge den eftersom man inte vill erkänna att det var fel att införa den, och än viktigare, fel att ta bort det avdrag som gynnade småföretag. Därför här man högljudd och ofta osakligt försökt försvara reformen.

Bland annat har man upprepade gånger påstått att om man gör som de rödgröna vill, och tar bort reformen, så blir det dubbelt så dyrt att anställa unga. En ren lögn, det blir 13,7 % dyrare, mycket långt ifrån dubbelt så dyrt. Ändå upprepades påståendet så sent som för några dagar sedan i en debattartikel i SvD.

Jag kunde tycka att det skulle ha varit bättre om centern hade vågat backa redan när man insåg att man inte fick EU att acceptera det förslag på rabatt för tjänsteföretag, vilket var det egentliga vallöfte, och redan då återfört rabatten för småföretag. Nu vågade man inte det och istället känner man sig tvungen att försvara ett misslyckande, och göra det genom att ljuga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rödgrön skolpolitik, me like

De rödgröna har pressenterat sin överenskommelse om skolan och min spontana reaktion är; ”me like”, kan liksom inte undvika att sätter fingertopparna mot varandra, på klassiskt Mr Burns vis samtidigt som jag ler likt Cheshire katten.

Som vanligt har media fokuserat kring frågan om betyg. Personligen tycker jag betyg från årskurs sju är en ickenyhet. Årskurs sex, sju eller åtta kvittar för mig lika. Däremot är uppgörelse om skriftliga omdömen desto mer intressant.

  • Skriftliga omdömen införs från årskurs 1 i grundskolan.
  • Omdömena ska på tydligt och konkret visa elevens utveckling i förhållande till målen.
  • Omdömena ska vara framåtsyftande, peka på elevens utvecklingspotential och ge utförlig information.
  • Omdömena ska tydliggöra för skolan, eleven och hemmet vilka förbättringsinsatser som behövs.
  • Omdömena ska inte vara betygsliknande.
  • En gemensam struktur och nationella kriterier ska tas fram.

En fördel med betyg är att de är en form av strukturerad uppföljning av elevens kunskap i relation till de kunskapsmål som finns. Tyvärr är det ett ganska trubbigt verktyg för uppföljning, helt enkelt för att det inte är det som betygen är designade för. Samtidigt finns det ett behov av uppföljning eftersom så många elever lyckas att gå igenom nästan hela skolan utan att få den hjälp som de behöver. Typexemplet är elever med dyslexi eller andra former av läs eller skrivsvårigheter, där deras problem allt för ofta inte uppmärksammas för än de för första gången får betyg. Jag själv hör till den gruppen.

Därför känns strukturerade och konkreta skriftliga omdömen som ett mycket bra och välkommet förslag. Att redan från första årskurs på ett systematiserat sätt följa upp elever kan minska risken för att elever med behov av extra stöd, inte får den hjälp de behöver.

I huvud taget gillar jag den genomgående tanken att skolan måste anpassas efter elever snarare än eleven efter skolan, och att undervisningen måste bli mer individanpassad. Detta går igen i så väl målsättningen att minska klassernas storlekar, till att ge möjlighet för skolor att arbeta utanför den nationella timplanen, och givetvis tankarna kring skriftliga omdömen.

Nej här måste man säga att de rödgröna levererar, och jag tror att Mona kan känna sig nöjd med denna uppgörelse. Och återigen så levererar de rödgröna förslag för nästa mandatperiod, men vad tänker egentligen alliansen göra? Nåja vi får väll se i augusti eller när det nu var alliansen tänkte pressentera sina förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , och .

Vägval välfärd

På DN debatt publiceras idag åter igen ett inlägg på temat, ”pengarna för vården kommer ta slut vad gör vi”. Denna gång pressenterad av den så kallade Borg kommissionen. Som Peter Johansson skriver är detta en självvald kommission och, deras åsikter kanske mer skall ses som ett debattinlägg, snarare än opartisk analys men jag kan inte undvika att fastna för några skrivelser i slutet av artikeln:

”En utveckling mot ökat privat ansvar för välfärden har pågått i snart tjugo år – det gäller inte minst äldreomsorgen. Den förändringen har närmast smugits på medborgarna. Fortsatt utveckling i den riktningen utan öppen debatt kan inte godtas.”

Att en mer öppen debatt om välfärdens framtid behövs, är något som jag helt håller med om. En fråga som särskilt är aktuell med tanke på valet i höst.

Skall vi kunna upprätthålla den välfärdsstandard vi idag har, måste detta bli prioriteringen. Framtida reforutrymme kan då inte användas för skattesänkningar, eftersom pengarna kommer att behövas i vården, i skolan och i omsorgen.

Mona Sahlin och de rödgröna har i sammanhanget varit väldigt klara med att detta, en satsning på välfärden, också är den prioritering man kommer göra. Fredrik Reinfeldt och alliansen har inte varit lika klara, och än så länge saknas besked om vad alliansen vill göra om de vinner valet.

Tystnaden är i sig talande, det är trotts allt ingen hemlighet att allianspolitiker vill sänka skatter. Trotts allt sammanlagt har olika grupper inom alliansen redan föreslagit skattesänkningar för 100 miljarder. Men samtidigt inser givetvis även dessa allianspolitiker att pengarna då också inte räcker till välfärden. För som Borg kommissionen säger så kommer kostnaderna för välfärden inte att minska, och om man minskat skatteinkomsterna blir resultatet en sämre välfärd och högre kostnader för den enskilde. Det skulle vara önskvärt med större tydlighet från alliansen i dessa frågor.
I slutändan är det du och jag vi väljare, som skall göra valet och även om du kanske inte gör samma val som mig och prioriterar välfärden framför skattesänkningar utan gör motsatt prioritering, skattesänkningar före välfärden så är det viktigt att denna prioritering är det som valet i höst kommer att handla om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , och de .

Animerat om Marxism

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=qOP2V_np2c0&feature=player_embedded]

Med tanke på att det är var vänsterpartiets dag i almedalen idag, och med tanke på att finansminister Borg spår högre tillväxt kändes denna högst intressanta lilla youtube video väldigt passande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Valfrihetens baksida

Ju rikare föräldrar – desto bättre betyg, så säger Lärarnas riksförbund i DN och menar att valfriheten är orsaken.

Slutsatsen känns inte särskilt förvånansvärd, tillåter man människor att välja fritt kan man inte förvånas av att resultatet beror på de val som dessa människor gör. Om dessa människor dessutom har olika förutsättningar, och möjligheter, att göra ett informerat val, kommer denna ojämlikhet givetvis reflekteras i de val som görs, och därmed i resultatet av dessa.

Det enklaste sättet att hantera detta skulle givetvis vara att begränsa valfriheten. Utan möjlighet att göra ett val försvinner givetvis problemet med att vissa kommer göra ”fel” val. Men nu är detta inte en möjlig lösning, eftersom vi medborgare råkar gilla vår valfrihet och därför inte kommer att välja de politiker som vill begränsa den. Trotts att vi ogillar det jämlika resultat som vårat fira val leder fram till.

Alternativet som återstår är att på olika sätt försöka motverka de skillnader som uppstår, vilket är vad bland annat Ylva Johansson föreslår. Det här är egentligen att försöka hantera symptomen snarare än problemet. För problemet är inte valfriheten egentligen, utan de ojämlika förutsättningar som resulterar i de ojämlika valen.

Den logiska slutsatsen borde alltså vara att göra något för att jämna ut de klyftor och ojämlikheter som finns i samhället till att börja med.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , och .