Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:
”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”
Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:
”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”
Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:
”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”
Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.
Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:
”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”
Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.
Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.
Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.
Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ungdomsarbetslöshet, alliansen, rödgröna och arbetsgivaravgift
