Alliansen

Ökade klyftor, alliansen politik

8 juni 2010 12:51

Aftonbladet tar idag upp frågan om hur Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs skattesänkningar leder till lägre löner.  En av delarna i det som döljer sig bakom alliansen uttryck: ”det ska löna sig att arbeta”.

Den andra delen av strategin är att sänka bidrag och ersättningar från allmänna försäkringar, så som gjorts med sänkt a-kassa och hårdare regler i sjukförsäkringen, vilket tvingar folk att ta jobb till lägre lön.

Sista delen är en försvagning av facket vilket gör att anställda får svårare att kräva löneökningar och tvingas acceptera lägre minimilöner.

Resultatet blir att de som har det sämst kommer att få det ännu sämre. Lägre bidrag och lägre lön blir resultaten för de fattigaste i samhället. För det stora flertalet i mitten blir resultatet att real lönerna kommer stå stilla. De som kan glädja sig är det som redan har de högsta lönerna. Deras löner kommer inte att sänkas samtidigt som de kommer få betala lägre skatt. När de som har det sämst blir fattigare och de som tjänar mest blir rikare leder detta till att klyftan i samhället ökar. Faktum är att som bilden ovan visar så har detta redan skett. En sorts omvänd Robin Hodd politik, man tar från det fattiga och ger till de rika.

Det är det vi socialdemokrater och rödgröna menar när vi säger att alliansen har en politik för ökade klyftor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , och .

Långtidsarbetslöshet är ingen synvilla

29 maj 2010 09:51

Igår uppmärksammade mängder av bloggar statsminister Fredrik Reinfeldts något förvånande citat om att ungdomsarbetslösheten bara är en illusion:

”Den är en skapad synvilla. Hälften av de vi kallar arbetslösa är heltidsstudenter. Jag är inte övertygad om att de kallar sig arbetslösa. De här siffrorna används för att skrämma upp…”

Det här är dock inte första gången statsministern gjort underliga uttalanden vad gäller ungdomsarbetslösheten. I en artikel i sydsvenska dagbladet skall Reinfeldt ha förklarat ungdomsarbetslösheten med att ungdomar inte söker jobb, en teori som i sig själv är fel eftersom den som inte söker jobb inte heller räknas som arbetslös:

”- Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.
– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.”

Att en stadsminister som gick till val på att minska arbetslösheten nu kommer med undanflykter för att slippa se ungdomsarbetslösheten känns inte direkt förtroendeingivande. Därtill är det en väldigt dålig bortförklaring för den ökande ungdomsarbetslösheten. Samtidigt som fler ungdomar går arbetslösa, så är det nämligen färre av dessa som är heltidsstuderande. Under 2009 var det ungefär 40 procent av de arbetslösa ungdomarna som var heltidsstuderande, en minskning med 3 procentenheter från föregående år.

Vad som är än allvarligare än att arbetslösheten ökat bland ungdomar är att även arbetslöshetens art har förändrats. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har växt ordentligt. Och häri ligger den stora faran, eftersom att ju längre man går arbetslös desto svårare är det att åter komma in på arbetsmarknaden.

Jämför man första kvartalet 2007, då Reinfeldt tog makten, med första kvartalet i år har andelen ungdomar som varit arbetslösa i mer än ett halvår fördubblats, och motsvarar idag 34 000 personer. Även andelen ungdomar som varit arbetslösa i mellan en månad och ett halvår har ökat, sammanlagt motsvarar båda dessa grupper 96 000 ungdomar. Däremot har andelen arbetslösa ungdomar som får jobb inom en månad förhållit sig i princip konstant. Detta betyder att hela den ökningen av arbetslösheten som skett har skett har lett till ökad långtidsarbetslöshet, det här är inget man bör vifta undan med att det är en synvilla.

Tyvärr är det ju det som Reinfeldt gör, och det här avspeglar sig också väldigt konkret i regeringens politik. Det mest absurda exemplet på detta är att arbetslösa ungdomar inte kan få tillgång till aktivt stöd av arbetsförmedlingen för än de varit arbetslösa i tre månader. Vidare har man inte heller tillgång till stöd för start av näringsverksamhet om man är yngre än 25 år. Reinfeldts alliansregering anser alltså att det bästa botemedlet mot ungdomsarbetslöshet är tre månaders passivitet. Här skiljer sig Fredrik Reinfeldt gravt mot Mona Sahlin och de rödgröna som tvärtom menar att det viktigaste är att sätta in åtgärder direkt. Och med de starka finanser som staten ändå har, tack vare att Sverige har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik sedan Göran Persons dagar som finansminister, så finns det inga skäl till att snåla på stödet för ungdomar.

Dock är förutsättningen för att man skall komma till rätta med den ökande ungdomsarbetslösheten att man i ett första steg acceptera att den faktiskt existerar, och att den är ett problem. Men med en statsminister som hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla, och att den hur som helst ändå beror på att ungdomar inte söker jobb, är det svårt att se hur nuvarande alliansregeringen skall kunna hantera problemet i huvud taget. För effektiv behandling krävs trotts allt en viss sjukdomsinsikt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Uppdaterad

Efter en fråga av Anders Nillsson så tänkte jag meddela att all statistik är hämtad från SCB:s statistikdatabas, med undantag för statistiken om anden studenter som del av arbetslösheten så är statistiken baserad på SCB:s kvartalsdata. Att jag väljer att räkna andelen studenter  på årsbasis beror på att nivån varierar mycket kraftigt över året. Se bild nedan:

Som synes är andelen som högst under första och andra kvartalet och minst under tredje kvartalet, vilket beror på ökningen av andelen antalet ungdomar som söker sommarjobb. Detta får effekter på hela arbetslöshetsstatistiken för ungdomar och vilken visar att arbetslösheten är som högst under andra kvartalet, det vill säga april – juni, då flest ungdomar söker sommarjobb. Den ökning som sker är då i princip relaterad till den korta arbetslösheten, långtidsarbetslösheten uppvisar inte samma säsongs betonade variation. Se bild nedan:

Hvad hvilja bondeförbundet?

26 maj 2010 19:27

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Men tänk på allt de inte lovar att inte göra!

4 maj 2010 18:09

Allianspartierna ger sig ut på tågturné och passar på att pressentera nio vallöften. Till skillnad från vad som är brukligt, att pressentera vad man tänker göra, så väljer alliansen, i sin outgrundliga visdom, att pressentera nio vallöften över vad man inte tänker göra. Antagligen är syftet med löftena att lugna medborgarna, medborgare som kanske trotts allt fått för sig att alliansen tänker höja skatter eller stänga kärnkraftverk. Men jag känner mig allt annat än lugn; ty kan jag som medborgaren verkligen känna mig lugn om detta bara är de heliga löftena för vad man inte tänker gör. Frågan måste ställas; betyder detta att det man inte lovar att man inte tänker göra är sådan som man kanske kommer att göra? I så fal finns det en stor avsaknad av löften, exempelvis:

  • Alliansen lovar inte att man inte tänker starta krig mot lämpligt valt grannland för att under Jan Björklunds ledning ge sig ut för att expandera Sveriges gränser och återupprätta stormaktsväldet.
  • Alliansen lovar inte att man inte tänker skicka Anders Borg till Las Vegas för att satsa hela statsbudgeten på rött i ett försök att snabbt göra sig av med statsskulden.
  • Alliansen lovar inte att man inte tänker jämna Gamla Stan och Kungliga Slottet med marken för att på dess plats uppföra ett gigantiskt parkeringsgarage till Fredrik Reinfeldts ära.

Faktum är att alliansen inte ens lovar att man inte tänker höja bensinskatten. Medborgare känn oron och skräcken över allt alliansen inte lovat att den inte tänker göra!

Andra har också mer eller mindre intressanta åsikter om , , och .

När argumenten tryter, desperation.

28 april 2010 08:49

”När argumenten tryter tar nävarna vid”, säger det gamla ordspråket. Lite mer filosofiskt och i större skala, menade Carl von Clausewitz att krig enbart var ”en förlängning av politiken med andra medel”. Idag skulle man kanske kunna säga att när de sakliga argumenten tar slut slänger man skit. Eller i alla fall Toblerone metaforer.

”Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket”
– sade han Mats Odell.

När argumenten tryter, flytta fokus, tala om person istället för politik. Kan vi inte finna argument så svärta ner motståndaren. Gräv upp något privat, gräv upp något gammalt, gräv upp något lik och släpa ut det ut garderoben visa upp det igen och låt oss slänga skit på varandra istället för att diskutera politik.

Jag antar att det var ett utslag av ren desperation som fick Mats Odell att dra ner debatten på denna lågstadienivå. För nog har Odell skäl att vara desperat. Hans eget parti guppar upp och ner kring fyraprocentsspärren. Hans allianspartner centerpartiet befinner sig i fritt opinions fall. Och hans arbetsgivare, regeringen och alliansen har legat i underläge i opinionsundersökningarna sedan hösten då de blev valda. Klart att gubben känner en viss desperation. Han riskerar ju inte bara att förlora jobbet utan också få se sitt eget parti utplånas. Vist kan vi man förlåta Mats Odell för hans sned steg, för hans fadäs, men det förutsätter förstås att han ber om förlåtelse. Det gör han inte.

Så då kanske det är dags för oss väljare att ställa frågan om det är på den här nivån vi vill att debatten skall föras? Är det så här vi vill att våra ministrar och folkvalda, våra politiska företrädare skall bemöta varandra?

Kan gissa min åsikt?

När Anders Borg idag går ut och hävdar att en höjning av bensinskatten med 49 öre kommer att kosta tusentals jobb, så befinner sig debatten på en nivå jag är bekväm med. Det handlar om att väga fördelar och nackdelar mot varandra. Att lyfta fram det mans ser som dåligt i motsidans förslag, och det man ser som bra i sitt eget. Det handlar om att beskriva följderna, visionerna och tankarna bakom sina egna ställningstaganden. Det handlar kort och gott om politiken, men inte om personen.

Men vist kan vi prata om personen. Kan man verkligen lita på en finansminister som med hästsvans och ring i örat ser mer ut som en sjörövare i kostym än en pålitlig ekonom? Vill vi verkligen ha en pirat som tar hand om statens pengar?

Nå, det kanske inte var något vidare karaktärsmord. Pirater har nog inte den rätta negativa klangen. Svenska folket väljer ju till och med att skicka ett piratparti till maktens korridorer i Bryssel. Men knarkare, det kanske har mer av rätt klang? För har inte Anders Borg erkänt att han prövade marijuana när han var yngre? Och ville han inte släppa knarket fritt förut? Var det inte någon på regeringskansliet som anhölls misstänkt för narkotika försäljning, vem sålde han till kan man undra? Kanske är hela regeringen knarkare, kanske sitter de och röker på när de hittar på sin budget. Det är ganska lätt att sänka ner nivån på en debatt. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med invektiv. Och jag är amatör, tänk vad den professionelle kan göra.

Att hålla en hög nivå på debatten är desto svårare. Men våra ministrar och riksdagsledamöter är professionella. Det blir man när man får lön, och våra riksdagsledamöter får ganska mycket lön, mycket mer än mig, ungefär fem gånger så mycket mer än mig, men så är jag ju bara student. Våra ministrar får ännu mer, dubbelt så mycket som riksdagsledamöterna. En minister är helt klart professionell, kanske borde man då också kunna kräva av en minister att han agerar professionellt?

Vad tycker du?

Intressant? Andra bloggare om , , , , och så klart .