Jag har sedan valet 2006 kommit fram till att jag är medlem i Sveriges sämsta oppositionsparti. Trotts snart fyra år av att vara i opposition så har mitt parti Socialdemokraterna fortfarande inte riktigt blivit bekväma med att inte vara synonymt med regeringen. Detta blir väldigt tydligt i varje form av debatt då Socialdemokratiska företrädare inte kan undgå att ikläda sig rollen som den minister man varit och den minister man kanske åter kommer bli. Mona Sahlin har sedan hon blev vald till partiledare varit statsministerkandidaten, aldrig bara partiledaren eller ens oppositionsledaren. Östros tycks i sitt sinne redan ha intagit finansministerposten och Bodström har antagligen aldrig någonsin lämnat rollen som justitieminister. Bodströms övertygelse tycks för övrigt så stark att likt en jedi riddare lyckats överföra sin övertygelse till nuvarande justitieminister som därför agerar som om hon vore en tillfällig ersättare som bara håller stolen varm till dess att den riktiga ministern återkommer från semestern.
Faktum är att övertygelsen om att Socialdemokraterna egentligen är regeringen och regeringen egentligen är opposition; att oppositionsledaren Mona Sahlin egentligen är statsminister och att statsministern Fredrik Reinfeldt egentligen är oppositionsledare, tycks vara så stark att den antagit epidemiska proportioner och smittat av sig på både media och regering.
Enligt en undersökning av ekot så har rapporteringen i media runt Mona Sahlin varit mer negativ än rapporteringen av statsministern. Detta noterar Peter Andersson är vad man kunde väntat sig om Mona Sahlin varit statsminister och Fredrik Reinfeldt oppositionsledare. Media tycks därför ha missat utgången av 2006 års val alternativt tagit ut de rödgrönas seger 2010 i förskott. Hur som helst så är media smittad av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.
Även Fredrik Reinfeldt, den tro det eller ej nuvarande statsministern, har intagit rollen som oppositionsledare i förskott. Något som varit tydligt i debatter men blev övertydligt när han i en artikel i Expressen krävde besked av de rödgröna, besked som han ville ha levererad i tabellform. Motsvarande krav ställs annars normalt av en opposition i riksdagen till regeringen, då det trotts allt är riksdagens uppgift att granska rikets styre i enlighet med 1 kap 4 § i regeringsformen. Att regeringen däremot ställer motsvarande krav på en riksdagsminoritet måste sägas höra till ovanligheterna. Vi kan därför dra slutsatsen att även statsministern lider av vanföreställningen att socialdemokraterna egentligen är regeringen.
Vist kan vi se detta som det yttersta tecknet på socialdemokratisk regeringsduglighet, att även i opposition agerar socialdemokraterna, regering och media som om socialdemokraterna fortfarande hade makten. Men nackdelen är att man lätt fastnar i den realpolitiska fällan och glömmer att dra nytta av alla de fördelar som en tid i opposition innebär. Som opposition har man trotts allt ett gyllene läge att föra fram en politik utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. Förslaget kommer ju ändå aldrig bli verklighet.
Som opposition kan man utlova skattesänkningar utan att bry sig om finansiering. Man kan lägga fram förslag utan att tänka på om man kan få en riksdagsmajoritet att ställa upp bakom förslaget. Man kan pressentera omfattande reformer utan att behöva utreda dem eller lyssna på remissinstanser. Trotts allt man kan vara hur oansvarig man vill utan att detta får några som helst konsekvenser, eftersom ens motioner och förslag ändå aldrig kommer att bli lag. Motsvarande agerande i regeringsställning riskerar däremot att få olyckliga följder.
Men, men eftersom alla ändå tycks tro att socialdemokraterna sitter i regeringsställning och att Mona Sahlin är statsminister så antar jag att det bästa för alla vore om så också blev fallet.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om regeringen, oppositionen, regeringsduglighet, alliansen, rödgröna, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt.
För övrigt bör det nog påpekas att det finns ett spår av ironi i detta inlägg.