Björklund

Försvar som inte försvarar eller varför vi är fast på St Helena

20 januari 2009 23:36

Jag håller sällan med Jan Björklund, faktum är att jag nästan aldrig håller med Jan Björklund. Detta beror på att hans profilfråga är utbildning och där är hans åsikter ofta långt ifrån mina. Men idag uttalar sig den gamle majoren i försvars frågor och där är min respekt för hans kunnande något större än i min respekt för hans kunnande i skolfrågor. Jag måste helt enkelt säga att idag är en sån där dag som motiverar varför jag inte säger att jag aldrig håller med Jan Björklund.

För ja, Sverige behöver kunna ställa upp med förband i brigads storlek. Vi bör ha kvar ett luftvärn. Och med tanke på Gottlands strategiska läge och vikt (i princip den som kontrollerar Gottland kontrollerar östersjön), bör vi ha någon sorts försvar där. Egentligen borde allt ovan vara relativt självklart men eftersom målet med i försvarsbesluten under senare år bara varit att spara pengar är det klart att försvaret inte idag är mycket till försvar.

Senaste tidens försvarsbeslut har nämligen varit utformade ungefär så här:

  • Först bestäms vad försvaret skall kosta (vilket alltid varit mindre än försvaret kostade förut).
  • Därefter beslutas vad försvaret skall kunna göra.
  • Till sist ges ÖB i uppdrag att försöka skaffa fram så mycket försvar som går för de pengar han fått med den inriktning man beslutat.

Denna beslutsväg är för varje normaltänkande människa uppenbarligen fel och låt mig exemplifiera med hur motsvarande metod skulle se ut om uppgiften var att beställa en resa:

  • Först bestämma vad sommarsemestern skall kosta (vilket förståss är mindre än den kostade förra året).
  • Därefter bestämma ett resemål utan att egentligen fundera över kostnaden.
  • Till sist försöker vi leta efter en resa som passar in med kriterierna ovan.

Eftersom vi varit snåla vad gäller resekostnad så blir resultatet en flygstol med ett utan återresa till St Helena (vi ville ju till en ö i Atlanten). Inte undra på att det är vad vi fått, ett försvar som inte kan försvara.

En mer logisk modell vore att:

  • Först bestämma vad vi vill att försvaret skall kunna göra, vilka krav och förväntningar har vi på försvarsmakten.
  • Därefter låter man försvaret ta fram olika förslag som med olika ekonomisak scenarion och till olika grad når de mål man har.
  • Till sist när detta är gjort väljer man ett förslag och budgeterar efter vad försvaret tror att det kostar.

Eller för att använda resemetaforen igen:

  • Först bestämmer man vart man vill i världen.
  • Sedan kollar man upp olika prisalternativ.
  • Och till sist väljer man ett alternativ som verkar bra ur kvalitets och kostnadssynpunkt.

I alla fall är det den senare metoden jag själv använder mig av.Tyvärr så är det tomhylsan som styr, och risken är stor att Folkpartiet mest fiskar röster så vi är fast på St Helena. Och nu vill socialdemokraterna ha blocköverskridande samtal om försvaret, känns logiskt försvarspolitik bör hålla även efter regeringsbytet 2010…

DN, SVD

Vill majoren centralisera betygssättningen?

3 maj 2007 08:06

Jan Björklund, major och kanske folkpartiets nye ledare, har beslutat att Sverige skall ha nationella prov i alla teoretiska ämnen. Från dagens tre nationella prov skall vi få tolv! Än har han dock inte bestämt om alla tolv skall ges varje år eller om bara hälften skall ges.

Den här idiotin, jo det är idioti och jag ska förklara varför sen, var förståss väntad. Eftersom Majoren vill införa en betygsskala med sex steg istället för dagens fyra, så måste han också på något sätt försäkra sig om att lika prestation ger samma betyg i olika skolor. Utan nationella betyg skulle det vara svårt. Men varför är det dåligt?

De nationella prov som redan funnits i svenska, engelska och matte, har redan till stora delar används för att sätta betyg. Det har snarare varit regel än undantag att du får samma betyg i ämnet som du får på det nationella provet. Med största sannolikhet kommer det bli lika dant med nationella prov i resten av ämnena.

Elever kommer att kräva att få samma betyg i ämnet som de gjorde på nationella provet. På samma sätt kommer föräldrarna ha svårt att acceptera att deras lilla, Fia, Petter, Ali eller Sara får sämre betyg än de presterade på provet. Samtidigt kommer lärarna ha svårt att sätta betyg än provet, eftersom att en skola helst inte vill bli känd som en skola som är för snälla med betyg. Det kommer finnas en press uppifrån att ha ungefär samma medelbetyg inom en skolla som medelbetyget på de nationella proven.

Resultatet är att vi kan säga adjö till de målbaserade betygen vi har idag. Dessa kommer ersättas av betyg som sätts genom en sorts examensprov. Istället för betyg som sätts efter nationellt uppsatta mål kommer vi får betyg som sätts efter nationellt uppsatta prov. Till slut kommer vi få en centraliserad betygssättning.

Tyvärr slutar det inte där. Risken är stor att lärare också kommer att anpassa sin undervisning för att få eleverna att klara sig så bra som möjligt på det nationella provet. Då kommer också undervisningen att förändras från att vara styrd av utbildningsplaner till att vara styrd av proven. Detta i sin tur kommer att begränsa skolors och lärares frihet att lägga upp undervisningen. Undervisningen kommer istället att bli mer likriktad, och mindre möjligheter kommer att finnas för alternativa undervisningsformer. Den pedagogiska utvecklingen kommer att stagnera och målet för undervisningen kommer att förskjutas från att rusta elever för framtiden till att rusta elever att klara ett prov.

Ok det sista är något av en domedagsprofetsisa. Och vi kan ju bara hoppas att det inte går så illa. Men det kommer gå delvis åt det hållet. Eleverna och föräldrarna kommer att se att nationella proven är viktiga för betygen och därför kommer de att kräva av lärarna att dessa lägger upp undervisningen på ett sådant sätt att eleverna får bra betyg på dessa. Så även om det inte blir fult så hemskt som jag beskrev, så kommer det bli mer åt det hållet.

Lärarnas och skolornas frihet att lägga upp undervisningen kommer att minska. Och därmed kommer variationen och möjligheten att välja den skola som passar eleven bäst att minsak. Resultatet blir en ofriare och mer likriktad skola. Är detta verkligen det som det liberala folkpartiet vill?

Konsten att mäta

14 mars 2007 01:35
Nu ska vi få fler betyg, regeringen vill pinka revir även inom skolvärden och bak i kulisserna skymtar vi som vanligt Jan Björklund som gör sig färdig att kliva ut på scenen och presentera ytterligare ett meningslöst förslag i sitt försök att verka duktig. Det är som gjort för att skapa rubriker, media kommer älska det hela, det är så konkret och man kan ju ha massa debatter om det. Att förslaget är helt meningslöst kommer ju inte stoppa någon.
För det är just vad förslaget är, meningslöst. Vad spelar det egentligen för roll om vi har tre godkända betyg eller fem?
Någon skulle säkert säga att det blir rättvisare för nu kan vi lättare se skillnad på betygen. Någon som idag har G+ kommer ju få samma betyg som någon som har G- även om G+ är bättre. Och vist med fler steg kommer ett G+ och ett G- att bli olika betyg. Men samtidigt kommer ett annat problem att förvärras och det är orättvisan som uppkommer när den ene får VG- och den andre G+ för skillnaden där är liten men ger helt olika betyg, och tyvärr beror det ofta på vilken lärare man har om man får VG- eller ett G+. Om det idag är svårt att få två lärare eller två skolor att ge samma betyg för samma arbetsinsatts så kommer detta bara bli värre med fler steg.
Tyvärr är det där rätt ointressant, att exaktare gradering leder till svårare mätning är självklart. Om jag vill veta vad jag väger kan jag bara genom att titta mig i baddrumsspegeln säga i vilket tiokilosintervall jag ligger (i mitt fall någonstans mellan 60-70kg) men om jag vill veta vad jag väger i kilo måste jag ställa mig på en våg. På samma sätt hade vi bara två betygssteg, godkänd och icke godkänd, skulle det vara rätt enkelt att sätta betyg, medans om vi hade hundra steg så skulle det vara snudd på omöjligt.
Det som egentligen är det mest sorgliga är att detta i huvud taget är en politisk fråga. Varför skall politiker i huvud taget vara inblandade och detaljstyra något sådant som antalet betygssteg. Det som politiker borde diskutera är vad vi skall ha betygen till, sedan borde det vara upp till skolverket eller någon annan expertis att anpassa graderingen så att den bäst svarade mot de mål som politikerna satt med betygen, samt kontinuerligt utvärdera och förändra graderingen så att de svarade mot de satta målen. För som det är nu när politikerna både bestämmer vad betygen skall användas till och hur de skall se ut så är risken stor att de istället för att ge lärarna en tumstock för att mäta hur långa eleverna är kommer att ge dem en våg men likt förbannat kräva att mäter hur längden

Ordningsbetyg?

27 januari 2007 15:29

Den 23 januari kunde man på svensakdagbladets ledarsida läsa:

”Äntligen ska sveket mot de unga stoppas”

Någon konservativ ledarskribent har låtit skriva en lovsång över major Björklunds förslag om ordningsbetyg och hårdare tag. Uppenbarligen har nämligen:

” Svensk skolpolitik har varit på drift ända sedan socialdemokraterna tog tillbaka regeringsmakten 1994. Flummiga och handlingsförlamade skolministrar har låtit kunskaperna försämras och visat obefintlig förmåga att ta itu med bråk, stök och skolk.”

Jag kan inte riktigt förstå varför alla dessa borgliga kolumnister och ledarskribenter blivit så till sig i trasorna av årets mest meningslösa politiska fråga. Hur kan någon med någon som hels insikt i dagens skola tro att bråk, stök och skolk kommer att minska på grund av ordningsbetyg och beslagtagna mobiler?

Generellt sätt så är de som stökar mest de som bryr sig minst om betygen. Så vad gör ett IG i ordning och uppförande, när man ändå har IG i så många andra ämnen? De enda som kommer bry sig är de elever som bryr sig om sina betyg, men dessa elever är också de elever som är minst stökiga.

Så vad är meningen med förslaget?

Om tanken är att detta skall vara en signal till föräldrarna undrar ju jag om det är så effektivt att enbart kommunicera med föräldrarna två gånger om året i form av betyg. Vore det inte mer effektivt att helt enkelt ringa eller SMS föräldrarna direkt när det är problem med eleven?

Om tanken är att eleven ska förstå att han/hon gör fel så är det bortslösat. De elever som kommer att få dåligt omdöme i ordning och uppförande är och de elever som kommer att skita fullständigt i att de fått det.

Det enda som betyg i ordning och uppförande kan användas till är att sålla ut de elever som har problem med ordningen, inför senare studier. Man kan ju ställa sig frågan om inte vissa friskolor gärna skulle vilja ställa krav på att eleverna måste ha högsta betyg i ordning och uppförande för att få börja. Och med tanke på att major Björklund är en anhängare av elitskolor och liknande skulle det inte förvåna mig allt för mycket om han skulle tillåta något sådan.

Detta är visserligen spekulationer men jag kan faktiskt inte se någon annan nytta med betyg i ordning och uppförande.

Fast det troligaste är annars att förslaget är ett sätt att visa handlingskraft utan att egentligen behöva ha några idéer. Det kostar inget att införa ordningsbetyg, men det är lätt att få det att låta som att man gör något stort och ”nytt”. Att sen förslaget är i det närmaste meningslöst hör ju inte till. Huvudsaken är ju att man kan säga att man gör något.