Debatt

Ibland undrar jag varför vissa ger uttryck för de åsikter de gör när de har så uppenbart dåliga argument för dem.

I en debattartikel i DN med titteln ”SVT:s trovärdighet borta efter Fichtelius projekt” låter den gamla SVT profilen Lars Adaktusson ösa galla över sin tidigare arbetsgivare med hänvisning till Erik Fichtelius dokumentär ”ordförande Persson”.

Adaktussons argument sammanfattas i artikeln med att ”Problemet illustreras av det faktum att skyddet av statsministern kan ifrågasättas både när SVT, /…/, valt att publicera Göran Perssons uppgifter och i de fall där företaget inte kunnat publicera intressant information till följd av den träffade överenskommelsen om anonymitetsskydd.”

Den första av dessa invändningar, att SVT valt att publicera information man fått från Göran Persson anonymt är egentligen en rätt konstig invändning från någon som arbetat med journalistik i så många år som Adaktusson faktiskt gjort.

Vi har trotts allt har vi något som kallas meddelarfrihet i Sverige och att tillämpa denna grundlag även på Sveriges statsminister är kanske ovanligt men knappast olagligt eller omoraliskt. Man kan ju undra hur Adaktusson själv hade reagerat om Göran Persson valt att komma till honom som en anonym källa, skulle Adaktusson då vägrat ta emot informationen eller vägrat publicera den så länge statsministern ville vara anonym?

Den andra invändningen att SVT på något sätt gjort fel när man lovat att inte publicera information från intervjuserien utan Perssons tillåtelse är också en rätt konstig invändning från någon så media van som Adaktusson.

Att en dokumentärfilmare i något skede sitter på information som allmänheten skulle kunna ha ett intresse av att ta del av är egentligen inget ovanligt. Att dokumentärfilmaren ändå inte går ut med denna information innan dokumentären är klar är inte heller något ovanligt i många fall skulle en förtidig publicering av det material man har omöjliggöra arbetet med resten av dokumentären.
Om vi till exempel tar den dokumentärfilm som SVT gjorde som avslöjade JAS mutaffären. Det är uppenbart att journalisterna där länge satt på information som skulle ha varit intressant för allmänheten om den publicerat, men det är också uppenbart att hade den publicerats så hade resten av historien aldrig kommit fram. På precis samma sätt var det ju med intervjuerna av Göran Persson.

Självklart kunde SVT vid vilket ögonblick som helst ha brutit sin överenskommelse med Göran Persson och publicerat det han sagt i sina intervjuer. Men en sådan publicering hade åh andra sidan direkt resulterat i att Göran Persson hade slutat tala. Ingen av de spektakulära uttalandena som vi nu fått ta del av hade någonsin kommit till allmänhetens kännedom om SVT valt att bryta mot sin överenskommelse. Sen kan man ju alltid undra vad för sorts etik och moral Adaktusson förespråkar när han anser att SVT inte bör hedra ingångna avtal och löften?

Med så här dålig argumentation från Adaktusson undrar jag personligen vad hans motiv till att skriva debattartikeln var. Att meddelarfriheten och hemliga källor existerar i journalistvärden är ju knappast något som kan uppröra Adaktusson. Och att en dokumentärfilmare sitter på information som han, även om den är av allmänintresse, inte kan publicera innan dokumentären är klar kan knappast heller uppröra en så erfaren journalist som Adaktusson. Med andra ord kan han inte på allvar se så stora problem med SVT’s agerande som han ger uttryck för, vilket direkt leder till slutsatsen att Adaktusson har ett annat motiv bakom sin debattartikel än upprördhet över medias förfall. Frågan är bara vad för motiv. Är Adaktusson kanske avundsjuk på publiciteten Erik Fichtelius fått? Eller vill han gynna sin nye arbetsgivare TV 8 genom att sänka SVT? Eller vad?

Debatt

Idag sändes första debatten mellan den nye statsministern och den nye oppositionsledaren, eller med andra ord första debatten mellan Fredrik och Mona. Den första debatten av många.

En av de skiljelinjer som blev tydlig var inställningen till miljön. Där Mona ansåg att det var viktigt och nödvändigt att Sverige är ett föregångsland, var den borgliga statsministern nöjd med att Sverige gick i takt med andra länder. Framför allt fick vi ju inte gå före för det kunde äventyra jobben.

Det är egentligen sorgligt, men världen över verkar högern vara av inställningen att andra ska gå före, miljön är kanske viktig men inte lika viktig som ekonomi och liknande. Att borgarna i Sverige ändå pratar miljö, och att Moderaterna vill återuppfinna sig som det nya miljöpartiet, har inget att göra med att de plötsligt fått upp ögonen för den globala uppvärmningen eller något sådant. Nej skälet är att man har insett att man håller på att förlora väljare, och då kanske lite ny miljöpolitik kan vinna lite röster.

Borgarnas intresse för miljön är med andra ord inte äkta. Det finns ingen vilja att gå före och förändra men däremot en insikt i att de måste göra något för att tysta pöbeln. Där socialdemokratin ser miljön som ett prioriterat område därför att själva miljön engagerar och klimatförändringar skrämmer, så ser borgarna miljön enbart som prioriterad eftersom att makt lockar och deras dåliga opinionssiffror skrämmer.

Vi kommer aldrig att se en höger som lanserar reformer på miljöområdet som går längre än vad socialdemokratin skulle gå. Högern har varken engagemanget eller visionerna att se varför miljön är viktig, eller förstå varför det är meningsfullt att Sverige, som ju har möjligheterna, går före.

Möjligen kan man få Borgarna att förstå om de kan se ekonomiska möjligheter i det hela. Tyvärr är antagligen högerns fantasi för begränsad för att de skall kunna förstå att om Sverige går före, ställer högre krav och hjälper till att utveckla nya tekniker så kommer svenska företag ha en möjlighet att vara världsledande på just miljöteknik och därmed får vi en möjlighet att tjäna pengar på bättre miljö.

Tyvärr är det ändå rätt sorgligt att enbart en utsikt att tjäna pengar eller risken att förlora röster kan få en högerregering att tänka på miljön. På nått sätt tycker man att det borde vara självklart att prioritera miljön.

En alternativ värld

Att läsa Svenska Dagbladets ledare är allt som oftast ungefär som att kliva in i en alternativ värld. Logiken som tillämpas mellan sida 3 och 5 tycks följa sina helt egna regler, ungefär som om ledaren är hämtad direkt från Alice underland.

Just idag har hattmakerskan Maria Abrahamsson, beslutat sig för att gå till attack mot Bo Rothstein och hans slutsatser på DN debatt. För att riktigt skjuta denna professor i sank spar Maria inte på krutet utan slår till med det starkaste argument hon har, ”tänk om unga mammor faktiskt kan tycka om att vara hemma med sina barn”.

Men kära Maria Abrahamsson, om ojämnlikheter i familjen bara beror på att mammor vill vara hemma med sina barn (och får vi anta att unga pappor flyr hemmet så mycket som möjligt), ja då har vi ju inget problem. Men eftersom att unga föräldrar säger sig stödja jämställdhetsideologin så måste vi dra slutsatsen att papporna vill vara hemma mer och att mammorna vill kunna göra karriär. Och då är vi tillbaka till ursprungsfrågan i Rothsteins artikel och når igen samma slutsats.

Appropå kärnfamiljen

Bo Rothstein skrev i dagens DN debatt, att:

”Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt”

Det är inte ofta man läser ett så insiktsfullt men ändå balanserat inlägg i jämställdighetsdebatten. Tyvärr är det ju så att feminismen har kapats av grupper som gärna uttrycker sig färgstarkt men sällan objektivt. Den sortens uppmärksamhet som detta skapat har tyvärr mest varit till skada. För även om det blir rubriker när man säger att alla män är talibaner, så är det tyvärr fel rubriker. Därför är det positivt när någon kommer in och ser på frågan på ett mer sansat sätt.

Det Bo Rothstein visar på är egentligen ett rätt spännande fenomen, när människor i sin önskan att göra det som är bäst i en given situation får större efterverkningar än de kan förutse. Egentligen kan man koppla det hela till frågan om vad som är frihet, men jag tror vi lämnar en sån djupdykning till en annan dag.

Hur som helst är artikeln läsvärd. Och den belyser ytterligare varför vi behöver en individualiserad föräldraförsäkring i Sverige, eftersom det, precis som Bo Rothstein påpekar skulle vara ett sätt att delvis ändra situationen.

En ironisk sidokommentar så här i slutet är att den slutsatsen inte nämns när Expressen låter referera artikeln, man kan ju undra varför…