Socialdemokrater

Stiltje i opinionen rapporteras som storm

27 maj 2010 18:05

Återigen har en opinionsundersökning publicerats och återigen har prasselmedia hittat någon förändring att blåsa upp rubriker med. Denna gång är det ett litet tapp för socialdemokraterna som resulterar i rubriker så som ”S tappar i ny väljarbarometer” och ”Socialdemokraterna rasar i ny mätning”. En mer sann rubrik hade nog varit ”intet nytt på opinionsfronten”.

Faktum är att ”intet nytt på opinionsfronten” är en väldigt bra beskrivning av situationen sedan EU parlamentsvalet förra året. Ovan syns resultatet för min egen sammanställning av opinionen, metoden för trenden finns närmare beskrivet i ett tidigare inlägg. Som synes är stödet för blocken idag ungefär densamma som för ett år sedan. Prasselmedia väljer dock att greppa efter halmstrån och tolkar varje liten vindpust i opinionen som vore det full storm.

I den mätning som prasselmedia nu blåser upp är ingen av förändringarna statistiskt säkerställda. Detta borde innebära att även politiska journalister skulle tolka resultaten med en gnutta skepsis, tyvärr passar detta inte in i den journalistiska dramaturgin och säljer heller inga lösnummer.

Men faktum är att inte ens statistiskt säkerställda förändringar behöver betyda något. I princip betyder nämligen statistiskt säkerställd, att sannolikheten för att förändringen uppstår helt slumpvis är under 5 %. Med andra ord även om ingen förändring har skett i opinionen så kommer man i 5 % av fallen se en förändring som är större än denna nivå man säger är statistiskt säkerställd, bara beroende på slumpen.

Eftersom det kommer så många opinionsundersökningar kan man närmast intill vara säker på att en av mätningarna varje månad visar upp någon slumpvis förändring som är stor nog att vara statistiskt säkerställd.
För låt oss anta att resultatet för varje parti är ett i stort sett oberoende resultat, något som så klart inte stämmer men det gör det enkelt att räkna på och verkligheten är inte så långt ifrån. Sannolikheten att vart och ett av partierna eller ett av blocken visar upp en slumpvis förändring som är stor nog att anses statistisk säkerställd är alltså 5 %. Eftersom det finns åtta partier och två block betyder detta att sannolikheten att i alla fall ett parti, eller ett block i varje mätning har en så stor slumpvis förändring är hela 40 %. Eftersom det publiceras i genomsnitt sju olika opinionsmätningar varje månad är alltså sannolikheten hela 97 % att i alla fall en mätning har en helt slumpvis förändring för något block eller parti som är stor nog att anses ”statistiskt säkerställd”. Sannolikheten att prasselmedia kommer att göra stora rubriker på denna förändring är närmast 100%.

Slutsatsen som kan dras är att prasselmedias rapportering kring opinionsundersökningarna, och framför allt deras val av rubriker, är skräp. Kent Persson ställde som fråga tidigare på sin blogg om man kunde lita på opinionsundersökningar. Min slutsats är att det inte finns några som helst problem att lita på mätningarna i sig. Däremot kan man absolut inte lita på den rapportering som finns kring dessa mätningar, om det så är bland bloggares tolkningar eller politiska skribenter. Slutsatserna som dras är oftast mycket långtgående och baseras sällan eller aldrig på någon djupare analys av vad resultaten egentligen säger. Snarare handlar det om önsketänkande och halvbakta teorier.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jobb i exakt fokus, möjligt mode

29 oktober 2009 00:43

Så var den socialdemokratiska partikongressen igång. Inled med ett tal av partiledaren Mona Sahlin, som sig bör på en partikongress. Det är rätt uppenbart att Monas prioritet är jobben, den intresserade bör läsa Johan Westerholm mycket läsvärda analys på temat.

Expressen skriver att Mona attackerar moderaterna när hon med hjälp av alliansens egen definition av utanförskap påpekar att detta utanförskap har ökat med 70 000 personer sedan alliansen tog över. Just det här med att förklara hur många fler eller färre som som skulle den egna eller motsidans politik presterar tycks ha blivit något av politiskt mode.

Tidigare har ju både Fredrik Reinfeldt och framför allt Anders Borg varit förtjusta i att med stor exakthet deklarera precis hur många nya jobb som alliansen politik kommer ge upphov till; eller att med lika stor exakthet förklara hur många jobb som kommer gå förlorade med rödgrön politik. Det senare anser de sig kunna mäta med sådan exakthet att Borg i sin rapport över de rödgröna budgeterna förklarar att en 40 öres höjning av bensinskatten kommer att leda till exakt 500 färre jobb, en otroligt imponerande ekonomisk förutsägelse; en som vilken ekonomipristagare som helst skulle känna sig stolt över.

Nu har även Maud Olofsson valt att följa modet och förklarar tvärsäkert i en debattartikel på Newsmill att den rödgröna politiken leder till 140 000 färre jobb, ungefär 110 000 färre jobb än vad Anders Borg förutspår men så kan ju inte alliansen vara överens om allt.

När det gäller förutsägelser är Maud Olofsson med andra ord mycket exakt, när det gäller siffror som rör det som händer idag är hon däremot något mindre exakt. Dock hävdar hon bestämt att:

”Trots den globala ekonomiska krisen är därför sysselsättningen idag högre än när vi tillträdde.”

Ett påstående som närmast skulle kunna kallas att en lögn men klart riktigt lögnaktigt är det ju inte, om man mäter sysselsättning i absoluta tal, det vill säga hur många enskilda individer som är sysselsatta så har faktiskt sysselsättningen ökat. Faktum är att ca 11 000 fler är sysselsatta nu än 2006 och det är ju bra. Men det är klart det är ett väldigt ovanligt sätt att mäta sysselsättning, kanske främst eftersom ett lands befolkning tenderar att förändras och i Sveriges fall finns det ungefär 200 000 fler svenska invånare idag än 2006, och ungefär exakt lika många fler i arbetsför ålder. Av detta skäl brukar det flesta länder räkna sysselsättning relativt andelen som kan sysselsättas, och räknar man på det sättet så har det gått käpprätt åt helvete sen 2006, tyvärr.

För mer intressant läsning lite blandade taggar , , , och .

SvD mobiliserar för angrepp på Sahlin

21 oktober 2009 15:10

Peter Andersson undrar i ett inlägg på sin blogg utifall han ser spöken på ljusan dag eller om, SvD redan nu planerar att rapportera alla förändringar av partistyrelsens förslag som socialdemokratiska partikongressen beslutar om så som misslyckanden för Mona och ett underkände av henne som ledare. Anledning till denna frågeställning är SvD:s ledare där de bland annat skriver att:

”Kongressen blir således inte bara ett mått på Mona Sahlins popularitet i den egna rörelsen eller en kraftsamling inför den stundande valrörelsen, utan fastställer också vilket mandat Sahlin har att förnya Socialdemokraterna. Om kongressen sluter upp som en man bakom rådslagens föreslagna politiska riktlinjer och stödjer partistyrelsens rekommendationer fullt ut, så har Sahlin partiets fulla förtroende. Hon kan då styra efter eget huvud.”

Men eftersom att  det skulle vara mycket ovanligt av en socialdemokratisk partikongress att helt okritiskt och helt utan några förändringar godta partistyrelsens förslag rakt av ställer sig Peter Andersson frågan:

”Är SvD så ”planerande” att man faktiskt med dagens inlägg tänker lägga grund redan nu för en Sahlin-kritisk rapportering”

Själv tror jag att Peter Andersson är på helt rätt spår. Svenska Dagbladets ledarsida kommer med all sannolikhet att just försöka måla upp alla förändringar av partistyrelsens förslag så som personliga misslyckanden för Mona Sahlin. Tidigare angrepp mot Mona Sahlin har nämligen gått ut på att hon är en svag ledare med dåligt stöd bland det egna. Att utmåla resultatet av jobbkongressen som ett misslyckande för henne som ledare är alltså bara en naturlig fortsättning av samma strategi.

Det är egentligen en mycket smart strategi. För som sagt det skulle vara mycket ovanligt, för att inte säga helt osannolikt att samtliga partistyrelsens förslag går igenom helt oförändrad. Trotts allt för som Ibrahim Baylan säger i aftonbladet:

”/…/ jag skulle se det som ett väldigt stort fattigdomsbevis om vi hade en kongress med 350 ombud som alla tyckte att partiledningen och partistyrelsen gjort allt perfekt.”

Även Monica Green och andra bloggare skriver intressant om  , och .

Per Gudmundson har fel, S sammarbeter inte med SD

21 oktober 2009 14:04

Per Gudmundson skriver idag i SVD:s ledare en artikel där han medvetet oärligt försöker antyda ett samarbete mellan Socialdemokrater och Sverigedemokrater. Argumentationen går ut på att först ta upp ett enskilt exempel från Trelleborg, där socialdemokraterna valde att rösta nej till avgifter för skolmaten något som även sverigedemokraterna valde att rösta nej till. Därefter försöker Per Gudmundson helt felaktigt påstå att Socialdemokraterna måste samarbeta med Sverigedemokraterna för att fälla regeringen efter valet.

Att Sverigedemokraterna i Trelleborg väljer att rösta på samma sätt som Socialdemokraterna är inte liktydigt med att Socialdemokraterna samarbetar med Sverigedemokraterna. Det är nämligen inte möjligt för Socialdemokraterna att förbjuda Sverigedemokraterna att stödja socialdemokratiska förslag. Det Per Gudmundson tycks föreslå är att Socialdemokraterna skall rösta emot sin egen uppfattning, eller lägga ner sin röst bara för att Sverigedemokraterna riskerar att rösta på samma sätt, för att om Sverigedemokraterna faktiskt röstar som Socialdemokraterna ja då har Socialdemokraterna samarbetat med Sverigedemokraterna. Logiken är helt befängd, något som Per Gudmundson antagligen är helt medveten om.

Per Gudmundson har däremot rätt i att det krävs att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar för en misstroende förklaring för att regeringen skall avsätta. Det krävs med andra ord vad man byråkratiskt kallar absolut majoritet för att fälla regeringen, till skillnad från andra beslut där det förslag som får flest röster vinner, så kallad enkel majoritet.

Men Per Gudmundson har fel om han tror att detta betyder att Reinfeldt kommer att kunna sitta kvar som statsminister, trotts allt bara för att en regering sitter kvar betyder det inte att den kan regera. För att kunna driva igenom ett förslag i riskdagen måste regeringen nämligen kunna se till att det är fler riksdagsledamöter som stödjer de egna förlaget än som stödjer något av oppositionens förslag. Och här uppstår problemet för Reinfeldt. Det finns nämligen ett beslut i riksdagen som en regering måste kunna få igenom och det är den egna budgetpropositionen.

Två tänkbara situationer kan uppstå om Sverigedemokrater blir vågmästare, och de rödgröna fortsätter att hålla ihop och kan pressentera ett gemensamt budgetförslag.

Om alliansen efter valet fått fler mandat än de rödgröna så kommer regeringens budget gå igenom förutsatt att Sverigedemokraterna inte aktivt väljer att rösta för det rödgröna förslaget (det vill säga om Sverigedemokraterna lägger ner sina röster eller röstar med regeringen).

Om resultatet istället blir som de senaste opinionsmätningarna antyder och de rödgröna får fler mandat i riksdagen än alliansen. Ja då måste Reinfeldt se till att Sverigedemokraterna röstar för regeringens budget för annars kommer Reinfeldt att som statsminister tvingas genomföra en rödgrön ekonomisk politik.

Skulle Reinfeldt hamna i en sådan situation, att han som moderat statsminister måste genomföra en rödgrön budget, så kommer han självklart att avgå. Faktum är dock att han med all sannolikhet kommer att avgå redan innan detta om han inser att han inte kommer kunna driva igenom sin egen budget.

Allt det här betyder att frågan om misstroendeförklaring inte ens behövs väckas för att regeringen skall avgå. Reinfeldt kommer avgå om han inte kan säkerställa att hans politik har stöd av riksdagen. De rödgröna kan trotts detta välja att väcka frågan om en misstroendeförklaring av regering för att markera att de inte tror på regeringens förmåga att regera Sverige, sen är det upp till Sverigedemokraterna att själva bestämma hur de vill ställa sig. Skulle de också välja att rösta för en misstroendeförklaring så är detta inte samma sak som att de rödgröna har samarbetat med Sverigedemokraterna, utan det betyder bara att riksdagen inte ser att regeringen har stöd för att fortsätta regera.

Att regeringen Reinfeldt inte kan sitta kvar om den inte kan få igenom sin egen budget vet självklart Per Gudmundson. Att oppositionen kan väcka frågan om en misstroendeförklaring, utan att i huvudtaget diskuterat med Sverigedemokraterna vet också Per Gudmundson. Trotts detta väljer Per Gudmundson att medvetet vara oärlig i sin artikel eftersom det är enda sättet att kunna bedriva sin borgerliga propaganda, och kunna misstänkliggöra Socialdemokraterna.

Läs även min analys om vad som händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare samt andra bloggares åsikter om , , , , och

Analys: vad händer om Sd kommer in?

18 oktober 2009 15:32

Vi rödgröna har ett statistiskt säkert övertag i senaste sifo-mätningen. En god nyhet med en bitter eftersmak då det blir allt tydligare att sverigedemokraterna har en stor chans att komma in i riksdagen. På bloggarna.se finns en sammanställning som visare de senaste opinionsmätningarna ihopvägt samt vilken mandatfördelning i riksdagen detta skulle innebära. Resultatet är att sverigedemokraterna skulle få 16 mandat, alliansen 161 och de rödgröna 172 mandat, därmed räcker inte de rödgrönas mandat för att få en majoritet i riksdagen.

Samtliga riksdagens partier funderar nu antagligen på hur de ska hantera en situation där Sverigedemokraterna inte bra kommer in utan också blir vågmästare. Varken alliansen eller de rödgröna kan i ett sådant läge garantera att det egna samarbetet kommer att hålla. Så för att göra en liten analys av vad som kan hända så tänkte jag se på frågeställningen utifrån de olika partiernas synvinkel.

Moderaterna

Från moderaternas syvinkel är situationen väldigt enkel, man vill sitta kvar vid maken till mer eller mindre varje pris. Två alternativ finns för uppnå detta mål. Antingen söka stöd av Sverigedemokraterna eller att locka över något av de rödgröna partierna till den egna planhalvan, enda alternativet är då Miljöpartiet.

Inget av dessa scenarion är särskilt tilltalande för Reinfeldt. Att söka stöd av Miljöpartiet kommer att bli dyrt, Miljöpartiet vet sitt värde och kommer inte att sälja sig billigt. Sverigedemokraterna är ur den synvinkeln ett bättre alternativ eftersom dessa i första hand kommer att söka legitimitet, och ett samarbete med alliansen kommer att ge dem detta. Priset för ett samarbete med Sverigedemokraterna är snarare att man riskerar att tappa det stöd man nu har i opinionen, men till priset av en mandatperiod till kanske Reinfeldt är villig att acceptera detta.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet

Alliansens småpartier Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet, sitter i en helt annan situation än Moderaterna. Inget av partierna kan vara nöjda med resultatet av deras allians med Moderaterna. Efter tre år i regeringsställning är det enbart Moderaterna som har fått utdelning i form av väljarstöd, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet är samtliga förlorare. Skulle alliansen bestämma sig för att söka stöd hos Sverigedemokrater så riskerar denna situation att förvärras, dels därför att vissa av partierna riskerar att straffas av sina väljare för att de samarbetat med Sverigedemokraterna, dessutom riskerar man att bli ännu mer marginaliserade då alliansen förutom att följa Moderaternas vilja även måste anpassa sig till Sverigedemokraterna. Att alliansen samarbetar med Miljöpartiet är inte nödvändigtvis heller bättre för Fp, Kd och C. Miljöpartiet kommer att kunna få igenom mer av sin politik än något av de tre småpartierna, något som knappast gynnar varken Fp, Kd eller C.

Ett alternativ som samtliga tre partier har är därmed att istället sälja sig till Socialdemokraterna. Att stödja någon konstellation av S-V-Mp, S-V, S-Mp eller en ren S regering kan vara ett alternativ, även om historien visar att borgerliga partier som försöker på en sådan manöver riskerar att straffas av de egna väljarna.

En sista utväg är att försöka bilda en ren mittenregering, ett samarbete mellan Fp, Kd, C och MP med stöd av antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle kunna vara ett alternativ, även om det riskerar att bli en instabil lösning och det kan vara svårt att få Mona eller Reinfeldt att gå med på att spela andrefiol.

Socialdemokraterna

För Socialdemokraterna är ett samarbete, eller ens en att regera med passivt stöd av Sverigedemokrater helt uteslutet. Allt för många väljare och partimedlemmar (bloggförfattaren medräknat) skulle sparka bak ut så hårt att partiledningen aldrig skulle våga att överväga det hela. Däremot kan partiet utan tvekan tänka sig att på ett eller annat sätt samarbeta med vilken annan konstellation i riksdagen som helst. Som största riksdagsparti är vet socialdemokraterna att vilket samarbete man än ingår i kommer man att vara den dominerande partnern, samarbete är därmed bara positivt. Den våta drömmen är förstås att åter kunna bilda en ren S regering men går inte det kan vilken annan konstellation som innebär en socialdemokratisk statsminister accepteras. Det är till och med möjligt, om än inte troligt, att socialdemokraterna skulle kunna acceptera exempelvis en mittenregering förutsatt att socialdemokraterna får tillräckligt med inflytande över politiken. En sådan lösning skulle dels innebära att partiet kan visa att de är ansvarstagande, och dels att man faktiskt slipper sitta i regering med någon annan än sig själv (något som vissa partimedlemmar tycks se som traumatiskt). Nackdelen skulle var att man förlorar i tyngd och gud förbjude, kanske stärker riksdagens mindre partier, och då främst Miljöpartiet.

Miljöpartiet

För miljöpartiet innebär Sverigedemokrater i riksdagen både möjligheter och risker. Det är ingen tvekan om att Miljöpartiet lockat till sig en stor del vänsterväljare, skulle miljöpartiet sälja sig till alliansen riskerar dessa väljare att överge partiet och återvända till Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Samtidigt har Miljöpartiet då en möjlighet att locka över väljare från den borgerliga sidan kanske framför allt från centerpartiet, så ett sidbyte kan kanske gå på ett ut.

Ett alternativ som innebär något form av samarbete med S (med eller utan V) och ett ytterligare borgerligt parti, skulle också vara en möjlighet. Miljöpartiet är mest höger av de rödgröna partierna och ett samarbete som inkluderar ett till borgerligt parti kan stärka Miljöpartiets förhandlingsposition när man vill dra just åt höger i vissa frågor. Samtidigt innebär en till till bordet att det blir mindre att dela på för alla, och den som får mest är alltid den som är störst, och det är inte Miljöpartiet.

En mycket roligare tanke vore en mittenregering med stöd av Socialdemokraterna, eller i värsta fall av Moderaterna, särskilt som en sådan regering skulle kunna innebära att en miljöpartist tog statsminister posten i så fall skulle Sveriges första kvinnliga statsminister inte heta Mona utan Maria. Problemet med denna dröm är att miljöpartiet knappast skulle få igenom så mycket av sin egen politik som de skulle önska, förutom att Fp, Kd och C skulle vara jämbördiga regeringspartners med avseende på storlek och därmed inte kan domminera en regering på samma sätt som Moderaterna gör inom alliansen så skulle en mittenregering dessutom tvingas göra upp med antingen S eller M och båda dessa kommer att kräva ett betydande inflytande över politiken för att gå med på att spela andrefiol. Dessutom finns alltid risken att den egna regeringen havererar och att hålla statsministerposten i en kollapsad regering är aldrig roligt.

Vänsterpartiet

För vänsterpartiet finns det knappast något positivt med sverigedemokrater i riksdagen, dessutom finns det knappast några möjligheter till samarbeten som skulle gynna vänsterpartiet. Att sätta sig i en regering med S och Mp är tillräckligt traumatiskt. Att försöka sätta sig i en regering som inte innehåller S är knappast möjligt. Att sätta sig i en regering som innehåller mer än S och Mp skulle vara mycket svårt. Enda alternativet är då en rödgrön regering med stöd av något eller några ytterligare partier, bara det inte är Sverigedemokraterna. I likhet med socialdemokraterna skulle Vänsterpartiet aldrig överleva ett samarbete med Sverigedemokraterna, men samtidigt skulle de aldrig heller överväga något sådant. Bästa alternativet för Vänsterpartiet skulle antagligen vara om Reinfeldt faktiskt satt kvar som statsminister då skulle Vänstern få ytterligare ammunition till sitt outtröttliga oppositionsarbete.

Slutsatts

Så utifrån detta vilket resultat är mest troligt?

Min gissning är att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så är det troligaste resultatet att Reinfeldt och alliansen gör upp om att fortsätta regera med stöd av just Sverigedemokraterna. Reinfeldt vill gärna bli den första borgerliga stadsministern som lyckas efterträda sig själv, och alliansens småpartier kommer antagligen inte våga att göra uppror.

Det näst mest troliga är att miljöpartiet säljer sig till alliansen. Miljöparitet är politiskt slampigt och steget högerut behöver inte vara så långt, särskilt inte om man kan kräva eftergifter av allianspartierna.

I tredje hand kommer någon form S regering med Miljöpartiet och ytterligare ett eller två partier. Socialdemokraterna är alltid villiga till samarbete det enda som talar emot detta alternativ är att de borgerliga partierna är rädda för konsekvenserna av att samarbeta med socialdemokraterna. Många borgerliga väljare ogillar socialdemokraterna mer än vad de gillar det parti de faktiskt röstar på.

Viktigt att komma ihåg är att det inte alls är säkert att den regering som först bildas efter valet är den regering som kommer att sitta hela mandatperioden. Det är till exempel möjligt att Reinfeldt initialt sitter kvar med stöd av Sverigedemokraterna men att Fp, Kd och/eller C till slut, kanske efter en partikongress där den egna partiledaren avgår, bestämmer sig för att fälla regeringen för att exempelvis stödja en S regering eller bilda mittenregering.

Andra skriver intressant om , , ,