Socialdemokrater

På småländska: Det är en partiledare, partiledare ska inte ha roligt!

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man inte har roligt eller gå på 50 års kalas ens om man betalar för det själv. Istället ska man klä sig i säck och aska, leva som asket och aldrig någonsin resa längre än till Gottland, och då bara för att stå på lastbilsflak och hålla tal. Att umgås med kända mänskor på Mallorca är med andra ord det mest fruktansvärda som en partiledare för Socialdemokraterna kan göra. Särskilt när ett kyrkoval närmar sig!

Nä låt oss ta det här igen.

Som partiledare för Socialdemokraterna så får man stå ut med att ständigt kritiseras. Ibland är kritiken befogad men allt som oftast är den bara löjlig. Men eftersom socialdemokraterna har väldigt många medlemmar går det alltid, för den journalist som vill göra en story av den senaste irrelevanta kritiken, att damma av någon gammal facklig företrädare eller gräva upp någon avdankad förtroendevald som kan tänkas sälla sin röst till kritikerna.

Det är väll i det ljuset vi får se den senaste mediala scoopet om att Mona Sahlin åkt till Mallorca för att delta på festfixaren Micael Bindefelds 50-års fest. Kritiken tycks vara kopplad till att det är kyrkoval i helgen och att hon därför borde varit hemma och ”hållit ställningarna”. Riktigt vad hon skulle göra för nytta hemma tycks ingen ha förklarat. Det finns ingen partiledardebatt inplanerad och Mona själv är inte kyrkopolitiker. Men uppenbarligen borde hon varit hemma ändå bara för att, kanske för att ge extra glans och åt denna demokratins stora dag.

Intressant nog är det ingen som uppmärksammat eller kritiserat att självaste demokratiminister Nyamko Sabuni också ska vara med på samma fest. Men det är klart Sabuni är ju bara just demokratiminister och dessutom folkpartist så då är det ju inget som skulle kritisera henne.

Hur var det nu, hoppet är det sista som…

På SVD:s ledarsida frågar sig Claes Arvidsson om Carina Perssons avhopp signalerar en förlust för Socialdemokraterna. Visserligen kan man se hjärttecken i allt, och som bekant litar jag själv starkt till min te-sumps förmåga att förutspå opinionsläget, men just för dagen skulle jag rekomendera Claes Arvidsson att ta en titt på den senaste opinionsundersökningen. Eller för att citera Svenskans egen rubrik: ”S stärker greppet”.

Socialkonservativa eller marknadsliberaler?

Egentligen borde jag inte skiva blogginlägg så här sent på kvällen. Jag borde liga i min säng och krama om min pojkvän så att jag orkar gå upp imorgon för att tvätta. Men nyheterna från europaparlamentet gör att jag närmast känner mig tvingad att skriva något, gör jag inte det kommer jag bara att ligga vaken och fundera på vad jag borde ha skrivit. Nåja.

Det tycks som om moderaterna har hamnat i en svår sits i EU parlamentet. Samtidigt som vår egen Margareta Ulvskog och även vänsterns Eva-Britt Svensson blir vald till vice ordförande i sin respektive EU grupper så får Moderaternas Gunnar Hökmark inte längre fortsatt förtroende som vice ordförande i sin grupp.

Med tanke på att EPP-gruppen sett ett mindre myteri där bland annat brittiska Tories lämnat och bildat en ny grupp ECR, kanske inte Hökmarks fall är helt oväntat. Numera domineras nämligen EPP av tyska CDU och andra kristdemokrater och i det sällskapet måste marknadsliberala moderater känna sig tämligen ensamma. Frågan är dock vad moderaterna skall göra nu, skall de stanna i EPP eller söka sig till en annan grupp, ingen grupp inom EU-parlamentet passar nämligen inte helt bra för dem. Den liberala bloggaren Henrik Alxandersson summerar det hela som:

” Hur (m) än gör blir det fel. Socialkonservativa EPP, nationalkonservativa ECR eller de harmlöst mjäkiga liberalerna?

Hade det varit någon stake i (m), så hade de dragit igång en ny, marknadsliberal parlamentsgrupp. Men då hade väl partiledningen i Stockholm gått i spinn, kan man anta…”

Själv funderar jag på vad ett mer socialkonservativt EPP kommer att innebära för samarbetet med vår egen socialdemokratiska grupp. Är socialkonservativa nödvändigtvis bättre än marknadsliberaler? Min magkänsla säger att de kanske är det fast dett tål att tänkas på, men inte inatt. Nu behöver jag sova.

Domedagsprofeter om välfärdens död

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Kan politiska journalister inte räkna?

politikerbloggen skickar ut en enkät till 6500 förtroendevalda socialdemokrater. Ungefär 1500 av dessa bryr sig ens om att svara på den och av dessa säger ungefär en fjärdedel att de har lågt förtroende för Mona.

Politikerbloggen översätter detta till att en var fjärde s-politiker har lågt förtroende för Mona Sahlin. Sen förs det hela vidare i Expressen.

Visserligen säger de ju att kunskaperna inom matematik försämras men uppenbarligen är läget närmast akut bland journalister. För ärligt talat en fjärdedel av 1500 är ungefär 375 personer, och utav den samlade tillfrågade gruppen utgör dessa enbart ungefär 6 %. Så sanningen är att av de tillfrågad s-politikerna har 6 % har lågt förtroende för Mona Sahlin resten har antingen större förtroende för henne eller har inte svarat.

Det mest talande resultatet tycks faktiskt vara att ”Tre av fyra S-politiker bryr sig inte om svara på politikerbloggens enkät”. Samt möjligen att politikerbloggens Niklas Svensson samt hela expressenredaktionen borde läsa om grundskolematten.