Viktor Tullgren

Mitt bidrag till valvinst

Jag missade dagens avspark för socialdemokraternas samtalskampanj på södertörns högskola. Hade gärna varit där men tyvärr hade jag blivit övertalad att vikariera som mattelärare på kvarnbergsskola. Så samtidigt som Mona höll tal försökte jag lära en grupp nior hemligheten bakom geometriska serier (även om de inte än vet att det är geometriska serier).

Johan Ulvenlöv går på sin blogg ut med en öppen fråga om vad vi bloggare inom Netroots nätverket kommer göra för att bidra i valrörelsen i denna samtalskampanj:

Mitt svar blir att jag självklart kommer fortsätta att trakassera min omgivning med min blogginlägg och i andra sammanhang när politiska frågor kommer upp, frekvensen lär dock öka och jag kanske till och med börjar producera film. Är det något som kommer tillkomma från min sida blir det deltagandet i mer fysiska aktiviteter, och sådana traditionella saker så som att stå i valstugor, 1 majtåg, pride och liknande.

Andra bloggare på temat är:

Peter Högberg och Peter Anderson
Johan Westerholm
och Kristian Krassman
Martin Moberg
och Stefan Wikén
Claes Krantz och Anna Vikström
Läs även Alexandra Einerstam, Storstad samt Kulturbloggen och andra bloggares åsikter om , och .

Om utdöda djur och överdrivna rykten om partiers död

ledarplats i SvD för Per Gudmundsson ett resonemang om socialdemokratins förestående kollaps baserad på historiska valresultat. Grund tanken i Gudmundssons resonemang tycks vara att eftersom  socialdemokraterna har tappat ungefär var tredje väljare sedan rekordvalen 1940 och 1968 så är partiet och ideologin idag på väg att dö ut. Johan Westerholm har skrivit ett intressant svar på detta. Själv noterar jag roat att med Gudmundssons resonemang måste vi då dra slutsatsen att centern och folkpartiet redan är lika utdöda som dronten och den geocentriska världsbilden. Folkpartiet var med ett stöd av ungefär var fjärde väljarna det dominerande borgerliga partiet under början av efterkrigstiden, centerpartiet hade motsvarande stöd under 70-talet. Idag har partiernas stöd krympt till ungefär en fjärdedel respektive en femtedel av sina tidigare toppresultat.

Inte heller moderaterna eller kristdemokraterna mår riktigt bra. Kristdemokraterna har visserligen aldrig varit särskilt stora men har ändå tappat två tredjedelar av väljarna sedan toppresultatet 1998. Moderaterna åh sin sida tycks aldrig riktigt ha repat sig sedan man misslyckades med att stoppa införandet av allmän rösträtt. Jag undrar lita vad för analys Gudmundsson gör av det faktum att sedan införandet av allmän rösträtt har moderaterna tappat ungefär lika många väljare (eller nå röster) som socialdemokratin gjort sedan sitt toppresultat från början av andra världskriget.

Jag tror att det säger mer om kraften i det socialdemokratiska budskapet, att trotts socialdemokratins ”låga” stöd, så är man fortfarande, även i de mest pessimistiska opinionsundersökningarna, större än något annat parti någonsin varit sedan införandet av den allmänna rösträtten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

Därför förlorar alliansen

Igår skrev Alexandra Einerstam ett mycket läsvärt inlägg om varför hon ansåg att de rödgröna kommer att vinna valet. Jag tänkte vända lite på det hela och försöka förklara varför jag tror att alliansen kommer att förlora valet. För även om jag tror att valet blir jämt, så tror jag att vi rödgröna vinner och detta implicerar ju att alliansen måste förlora. Så eftersom Alexandra nu levererat förklaringen till varför vi rödgröna vinner så saknas en förklaring till varför alliansen kommer att förlora. Jag känner mig därmed tvingad att leverera en, om inte annat så för symmetrins skull.

Inför valet 2006 så sa Fredrik Reinfeldt att:

”Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”

Jag måste erkänna att jag tror att den analysen är rätt och därför tror jag att alliansens misslyckade jobbpolitik, och de ökade klyftor som den gett upphov till kommer att bli alliansen fall nu i september.

Det är ett faktum att om målet med alliansens så kallade jobbpolitiken är att skapa fler jobb så har man misslyckats. Hur man än väljer att mäta så når man samma resultat, arbetslösheten har ökat, utanförskapet har ökat, sysselsättningen har minskat, vill man i huvud taget hitta någon siffra som pekar ens i närheten av ett positivt resultat måste man ta till ett statistiskt trixande i den högre skolan. Nu kan man, så som alliansen gärna gör, skylla detta på finanskrisen. Men detta förändrar inte det faktum att man har misslyckats. Även om en global finanskris kan anses vara en giltig ursäkt, och även om jag klart kan erkänna att det inte finns något bevis för att en rödgrön regering skull lyckats bättre, så förändrar fortfarande inte detta det faktum att alliansens så kallade jobbpolitik har misslyckats med sitt uttalade syfte att skapa fler jobb. Något alliansen så kallade jobbpolitik däremot lyckats med är att öka klyftorna i samhället, något som också varit meningen.

Skall man vara krass så bygger nämligen alliansens så kallade jobbpolitik på att öka klyftorna i samhället. Det är det man både i teorin och praktiken syftar på när man talar om att det skall löna sig bättre att jobba. Löna sig bättre än att inte jobba, än att vara sjuk, arbetslös eller pensionerad.

Diagrammet ovan, som jag skamlöst har snott från Marika Lindgren Åsbrinks ypperliga blogg Storstad, bygger på data från SCB och tydliggör på ett pedagogiskt sätt resultatet av alliansens politik. För de flesta har den disponibla inkomstetern ökat men ökningen har generellt varit större procentuellt sätt för de med högre inkomster, för den femtedel av befolkningen med lägst disponibel inkomst har den minskat. De som har mer har fått mer, de som har minst har fått än mindre. Det ingen tvekan om att på den här punkten har alliansens politik lyckats. Lyckts med att öka klyftorna.

Rent konkret är de ökade klyftorna ett resultat av alla de impopulära, och ofta ogenomtänkta reformer som alliansen drivit igenom. Reformer som resulterat i försämringar i a-kass, försämringar i sjukförsäkring, och att Sverige fått den närmast världsunika ordningen att pensionärer betalar högre skatt än de som arbetar. Men alla de här reformerna har motiverats med att det varit en essentiell del av alliansen så kallade jobbpolitik. En jobbpolitik som ju dock misslyckats med att skapa jobb.

Om man skall tro alliansen så skall man så klart inte tolka det faktum att jobbpolitiken inte skapat några jobb som ett bevis för att politiken inte fungerar. Nej enligt dem så är det ju så att om vi rödgröna hade fått styra så skulle det varit ännu färre jobb. Jobbpolitiken har med denna argumentation förhindrat jobb från att försvinna som annars skulle försvunnit. Nu har ju alliansen så klart väldigt svårt att hitta några som helst bevis för detta, utan vi får helt enkelt lita på vad de säger. Vi rödgröna hävdar ju förstås att de har helt fel men jag tvingas ju ärligt erkänna att vi har ungefär lika svårt att hitta bevis för detta. Kvar står det faktum att i brist på fler jobb är ökad klyftor det enda som alliansens så kallade jobbpolitik gett upphov till.

Ökade klyftor är ingen valvinnare i Sverige. Riksdag & Departement genomförde lagom till jul en opinionsundersökning som klart visade att svenska folket ogillar ökade klyftor. Nio av tio var emot att klyftorna ökade och varannan ville att de skulle minska. Och som sagt det är ingen tvekan om att alliansens jobbpolitik lett till ökade klyftor. Jag skulle inte tro det talar till alliansens fördel.

Jag tror på ett solidariskt samhälle, det är därför jag är socialdemokrat. Jag tror på ett samhälle där vi gemensamt försöker minska klyftorna, och hjälpa de som har det sämst. Jag har aldrig trott på devisen att hungriga vargar jagar bäst eller att högre klyftor skall leda till fler jobb. Och det verkar som om svenska folket, i brist på några som helst bevis för att alliansen så kallade jobbpolitik skapat nya jobb, inte heller tror på en politik som leder till ökade klyftor. Svenska folket tycks istället tro på solidaritet. Och detta mina vänner är varför jag tror vi rödgröna vinner valet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .
Jag har placerat min blogg i Södermalmbloggkartan.se!

Lite lästipps till brunch

Läser så här på förmiddagen Alexandra Einerstams väldigt uttömmande blogginlägg om varför de rödgröna kommer att vinna valet. Det är en mycket gedigen lista med ämnen så som Trygghetssystemen, FRA, IPRED, SWIFT, Utförsäljningen av allmännyttan, Vårdslakt Stockholm, Lavaldomen, Kärnkraft, Jämställdhet och Hbt. Just den sista Hbt är intressant eftersom alliansen egentligen inte borde ha behövts kritiserats på denna punkt. Trotts allt både centerpartiet och folkpartiet har flertalet engagerade hbt-politiker och dessutom ganska många goda idéer. Tyvärr är moderaterna inte riktigt lika intresserade men vad värre är kristdemokraterna är direkt negativa. Kristdemokraterna är inte bara ett släpankar,e för en sådan är bara ovillig att ändra sig, nej det är en helt egen kraft som vill dra åt diametralt motsatt håll.

Läs annars också Johan Westerholm som kompletterar listan ovan med försvarspolitiken, och Johan Sjölander som igår och idag funderat över uttrycket gladast vinner. Läs även andra bloggares åsikter om , och .

Te, opinionsmätningar och utsikter från ett fönster

Jag har fått för mig att opinionsmätningar och te på något sätt hör ihop. Det finns något avslappnande, för en sifferfetischist som mig själv, att sitta med en kopp te och läsa igenom vad bloggare och tidningar skrivit om den senaste opinionsundersökningen. Särskilt trivsamt blir det en dag som denna, då vädret inte direkt lockar till längre utflykter eller äventyr. Då jag dessutom hyser en stark men ytterst ovetenskapliga övertygelse om att min te-sump kan förutsäga opinionsläget med ungefär samma exakthet som United Mindes så blir te en synnerligen essentiell del av varje betraktelse av opinionsläget.

Nu är det dock inte United Mindes utan Sifo, vilka jag har något större respekt för, som pressenterar dagens undersökning. Kortfattat kan den sammanfattas med att gapet mellan blocken minskar, moderaterna går framåt, kristdemokraterna faller ur riksdagen och sverigedemokraterna kommer inte in. Som vanligt när det gäller alla opinionsundersökningar så är det mesta av detta inte statistiskt säkerställt. Eller med andra ord det är svårt att säga om förändringarna är slumpvisa eller beror på en faktiskt förändring av väljarstöd. För den som vill veta mer om det här med vad som menas med statistisk säkerställt så rekommenderar jag Statistiska Centralbyråns pedagogiska lilla skrift.

Av de olika förändringarna för partierna är det två som är statistiskt säkerställda. Moderaternas uppgång och sverigedemokraternas nedgång. Att moderaterna fortsätter vara alliansens vallokomotiv känns inte som någon direkt nyhet. Även om det något talande att i stort sett varje mätning där moderaterna starkt går framåt så tycks något av de andra borgerliga partierna (oftast kristdemokraterna) falla ur riksdagen. Den borgerliga kannibalismen är fortsatt stark.

Sverigedemokraternas nedgång känns för mig mer positivt, det fortsätter också en trend som har på gått under de senaste månaderna och som jag tror inte tror kommer förändras. För desto närmare valet vi kommer desto mer fokus kommer att hamna på de etablerade partierna och skillnaderna dem emellan vilket gör att sverigedemokraterna kan få än svårare att nå ut. Dessutom tror jag att valet kommer att bli jämt. Får vi ett jämt opinionsläge där sverigedemokraterna upprepat hamnar under 4% spärren kan detta leda till att fler potentiella sverigedemokratiska väljare tvekar att rösta på sverigedemokraterna då en röst på dem kan vara en bortkastad röst om partiet inte klarar sig över 4% spärren. Har man som potentiell sverigedemokratisk väljare dessutom ett favoritblock (må vara rött eller blått) kan alltså den egna rösten bli det samma som en förlorad röst för det egna blocket därmed ett sorts indirekt stöd för motståndarblocket.

Det krävs ingen överdriven profetisk förmåga för att förutspå att valet blir jämt, svenska val brukar bli jämna. Att de rödgröna har haft ett övertag mot alliansen som varit över 10% enheter är allt annat än naturligt och vi kan därför tyvärr förvänta oss att gapet kommer att minska. Min övertygelse är dock att vi får ett regeringsskifte i september, men tills dess är det lång tid kvar, och som gammal simmare så minns man att det enda som gäller är kamp ända in i kaklet.

För den som gillar opinionsundersökningar rekommenderar jag både Henrik Oscarssons och Kjell Albert Sjöströms bloggar då båda sammanställer opinionsläget. Den gode Sjöström räknar dessutom ut vad sammanställningen skulle ge för mandatfördelning i riksdagen. Annars kan du  även läsa andra bloggares intressanta åsikter om , , , och .