Viktor Tullgren

Män(s)klig eller o(m)änsklig politik?

Senaste dagarna har nyheter om hur alliansen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, försämrar sjukförsäkringen varit återkommande i media. Studenter och nyanställda skall få lägre ersättning och de som är deltidssjukskrivna skall tvingas ta tjänstledigt för att bli deltidsarbetslösa. Alla som vart sjua för länge skall sluta vara sjukskrivna och istället bli arbetslösa. En helt vettlös politik men Reinfeldt själv försvarar försämringarna och den ovärdiga behandlingen som man nu utsätter sjuka mänskor för med att:

”I den stora förändring som nu görs och som har syftet att sluta att dölja en del av vår arbetslöshet, finns det säker de som upplever att förändringen är jobbig eller till och med kommer i kläm. Jag har aldrig sett någon förändring av det här slaget som inte medför det.”

Egentligen handlar allt om medmänsklighet. Vi vet alla att vi kan drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Det kan vara något litet som är orsaken. Ett fästingbett, med borrelia och sedan hjärnhinneinflammation som följd resulterar i kronisk huvudärk så som för William Hemberg. Antingen kan man se den som att samhället bör kunna ta hand om de som drabbas av olycka och erbjuda, trygghet, rehabilitering och stöd. Väl medvetna om att vi alla kan hamna i samma situation kan vi acceptera att kostnaden för denna medmänsklighet är en börda vi alla få bära genom skattesedeln. Eller så kan man som Veles, 25 en läsare på Aftonbladet mena att:

”Nu kan utnyttjandet och parasiterandet sluta. det är självklart att detta är det rättvisaste, men det borde kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter och skatter”

Alliansen sällar sig i handling till denna åsikt. Alliansen anser nämligen att William skall sluta vara sjukskriven, inte för att han är frisk utan för att han varit sjuk för länge. William skall enligt alliansen ut och söka jobb. Detta trotts att han har ett redan. Enligt alliansen erbjuds han:

”/…/ möjligheten att istället för att vara passivt sjukskriven på halvtid delta i en individuellt anpassad arbetslivsinriktad rehabilitering på halvtid (och få ersättning på A-kassenivå via Aktivitetsstödet för den halvtiden).”

Erbjudas eftersom att om han inte tar denna möjlighet får han ingen ersättning alls. Individuell eftersom att alla som varit sjukskrivna ”för länge” tvingas ut i denna cirkus. Ja just ja, och glöm inte, eftersom A-kassan generellt sätt är lägre än sjukpenningen så kan William glädja sig åt att få lite mindre pengar när han nu erbjuds denna påtvingade möjlighet. William måste vara tacksam för denna möjlighet som alliansen nu erbjuder han. Ett kallt, hårt, och cyniskt hanterande av mänskor, men Veles, 25 gillar detta, trotts allt kommer ju de sjuka sluta parasitera så skatterna kan sänkas.

I rak motsatts står det förslag som idag pressenteras av de rödgröna partiledaran på SvD:s Brännpunkt. Förslaget kallas lite snyggt för ”en dörr in”. Förslaget är att skapa att samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och delar av kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på kommunnivå. Detta med mål att faktiskt kunna skapa en individuell handlingsplan utformat efter individen. Istället för att som alliansen tvina ut sjuka mänskor i en administrativ cirkus bara för att de varit sjuka för länge.

För bland de som är sjukskrivna så finns det de som skulle kunna återgå i jobb efter omskolning eller med rätt stöd. Men det finns också, en väldig stor grupp som faktiskt är sjukskrivna för att de inte klarar av att jobba på grund av sin sjukdom och ingen omskolning eller några jobbcoacher i världen kommer kunna ändra på det, däremot kanske rätt medicinering och rehabilitering kan. Alliansen behandlar dessa lika, och när de varit sjukskrivna för länge, så får det räcka, reumatiker, astmatiker, cancer eller kronisk huvudvärk kvittar lika har man varit sjukskriven länge nog är man frisk och skall söka jobb.

Alliansen och dess företrädare försvarar detta vansinne med floskler så som att ”arbetslinjen står mot bidragslinjen”. En mer medmänsklig politik som de rödgröna föreslår är med andra ord en bidragslinje, och den kalla hårda linje som alliansen företräder är arbetslinjen.

Arbetslinje, inte för att alliansens linje skapat jobb, för det har den inte. Arbetslösheten har skjutit i höjden, men det skylls självklart på finanskrisen; en smått fånig ursäkt eftersom att den inte på något sätt förklara varför Sverige för första gången i historien lyckats få högre arbetslöshet än Finland (och lyckats passera EU genomsnittet). Arbetslinjen inte för att den skapar jobb utan för att alliansen säger att det är arbetslinjen.

Den borgerliga nedmonteringen av försäkringskassan och a-kassan resulterar nu i fler socialbidragstagare. Och ett stort personligt lidande för de mänskor som hamnar i kläm. Personer som faktiskt är sjuka på riktigt men inte blivit friska på tid. Personer som är för sjuka för att jobba men för friska för att vara sjuka. En ny grupp mänskor träder fram, de försäkringslösa. Man kunde tycka att till och med med en moderat statsminister borde Sverige ha råd med medmänsklighet, men uppenbarligen inte 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Flyktingar (m) do not want!

retard

Vellinges vägran att ta emot flyktingbarn har ju blivit en het potatis i media. I stort sett var enda tidning skriver om det, något som är ytterst graverande för var och en moderat supporter. Trotts allt vem skulle, i detta läge, vilja vara partikamrat med Vellingemoderaterna, nå förutom möjligen sverigedemokraternas Jimmy Åkesson?

Kanske i ett försök att gjuta olja på vågorna har några moderata bloggare noterat att Vellinge inte är ensamma om att inte ta emot ensamkommande flyktingbarn, något som är helt korrekt. Men Vellinge är inte bara ointresserade av att ta emot ensamkommande flyktingbarn de är ointresserade av att i huvud ta emot flyktingar  eftersom att de är en av få kommuner i Sverige som saknar avtal med migrationsverket om just flyktingmottagande. Och således i princip inte tagit emot en enda flykting på flera år.

Vellinge är en unikt moderat kommun på så sätt att moderaterna i valet 2006 fick nästan 68% av rösterna vilket gör kommunen till moderaternas starkaste fäste. Lite olika moderater och deras supportrar försöker nu fjärma sig från Vellinge, och få det att verka som om det som bedrivs i denna lilla golfkommun, där ”skatten är lite lägre och friheten lite större” inte är moderat politik. Men ska vi verkligen tro att i en kommun där moderaterna har egen majoritet så bedrivs inte moderat politik?

Låt oss se hur det ser ut i andra kommuner med moderat majoritet. Efter valet 2006 var det tre kommuner förutom Vellinge där moderaterna fick över 50% av väljarnas röster. Dessa var Täby, Vaxholm och Danderyd. Ingen av dessa kommuner har något större engagemang för flyktingmottagande. Enligt statistik från migrationsverket så tog under 2008 Danderyd emot 29 flyktingar. Täby 27 flyktingar och Vaxholm 20 flyktingar. I sammanhanget är Vaxholm därmed bäst med tanke på att det är den minsta kommunen.

Ser man just på flyktingmottagandet i relation till invånare kan man se att sedan valet är relationen mottagna flyktingar per år och invånare 1/378 i genomsnitt för Stockholms kommuner. Som jämförelse är relationen 1/1301 för Danderyd, 1/1696 för Täby, och 1/993 för Vaxholm alltså klart under genomsnittet.

Det här med flyktingmottagande tycks alltså inte vara en moderat paradgren.

För övrigt, som jag nämnde tidigare saknar Vellinge avtal med migrationsverket om mottagande av flyktingar. I Skåne finns ytterligare tre kommuner på samma sätt inte har ett avtal, i samtliga dessa kommuner sitter en Moderat kommunordförande.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och .

Jättebebisen Reinfeldt

jattebebisJättebebisen Reinfeldt är kinkig och vill hämnas. Ett dagisbarn kan ena dagen gråta och skrika för att Pelle inte ville låna ut sin spade, för att dagen efter vägra låna ut sin spade till Pelle för att hämnas. En normal vuxen person inser däremot att om man kritiserar någon för ett agerande så kan man inte själv göra lika dant. Därför blir våran statsministers agerande när det gäller utnämnandet av en ny EU-komissionär, mycket absurt.

Oppositionen har vid flera tillfällen ställt frågan om och när regeringen skall bjuda in till överläggningar om den nya komissionären. Jättebebisen till statsminister Fredrik Reinfeldt har istället valt att föra ner hela diskussionen till ren sandlådenivå. Eftersom att Göran Persson valde att låta åter nominera Margot Wallström som EU komissionär utan att fråga oppositionen, tänker nu jättebebisen Reinfeldt hämnas genom att inte bjuda in oppositionen till överläggningar när nu Margoths efterträdare skall ersättas.

Vist känns det skönt att vi har en så mogen man till statsminister?
Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

(S)triden om Afghanistan en rapport

Idag hade partistyrelsen sitt första riktiga nederlag i en votering, och idag skedde också den första riktiga striden på kongressen. Noterbart är att det inte var den frågan som var stridbar som partistyrelsen förlorade.

I ett fullmäktige, på årskongresser eller stämmor vinner nästan alltid det förslag som styrelsen förordar. Detta gäller för så väl ideella föreningar, studentkårer, aktiebolag och riksdags partier. Så även Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Därför är det alltid något av en händelse när styrelsen, i detta fall partistyrelsen, förlorar en votering och ombuden väljer att gå emot partistyrelsens förslag.

I frågan om att erkänna Väst Sahara som en stat, samt att erkänna folkmorden på armenier valde kongressen idag att gå emot partistyrelsens yrkande. Partistyrelsen hade varit emot båda dessa men kongressen beslöt alltså att både erkänna Väst Sahara samt folkmorden, två egentligen helt separata frågor som dock behandlades ungefär samtidigt. Just frågan om Väst Sahara var en seger för ungdomsförbundet SSU som drivit denna fråga under en längre tid, och för SSU var det därför symboliskt viktigt att kamma hem segern mot partistyrelsen.

Symboliskt viktig för SSU men knappast en stor förlust för partistyrelsen. Dessutom var det en fråga som partistyrelsen antagligen också förväntade sig att förlora. Det blev ganska klart när väl debatten drog igång att partistyrelsen inte hade något stort stöd att vänta i frågan. Johan Westerholms funderar på om denna förlust kanske till och med var ett offer från partistyrelsens sida för att något blidka kongressen inför frågan som man absolut inte ville förlora, frågan om svensk trupp i Afghanistan.

Motionen J42:4 blev den stora stridsfrågan, och en fråga som partistyrelsen absolut inte ville förlora. Förenklat gick J42:4 ut på att Svensk trupp skulle dras tillbaka från Afghanistan, på detta hade partistyrelsen yrkat avslag. Det var också uppenbart att partikongressen var splittrad i frågan. Till skillnad från de flesta frågor var det inte klart att partistyrelsen skulle vinna, men också till skillnad från frågan om Väst Sahara var det inte heller uppenbart att partistyrelsen skulle förlora heller. Det här var något så ovanligt som en fråga som antagligen skulle avgöras under själva debatten, något som partistyrelsen knappast var omedveten om.

Mot sig hade partistyrelsen tunga namn så som Ilmar Reepalu och Maj Britt Theorin. Därför krävdes något mer än vanligt för att partistyrelsen skulle kunna säkra en seger. Svar var att ta till det tyngsta artilleri man hade tillgång till när det gäller just utrikesfrågor och därför valde man att sända upp tidigare utrikesminister Jan Eliasson för att föra partistyrelsens talan. Detta visade tydligt hur viktig frågan var då partistyrelsens representant i övriga utrikesfrågor varit Urban Ahlin, uppenbarligen räknade partistyrelsen i detta fall med att Eliassons enorma internationella patos skulle behövs för att få kongressen att gå på partistyrelsens linje.

Och det funkade. Inte för att Eliasson inte fick kämpa ensam, Anders Lago, Åsa Lindestam och Jens Orback gav även de understöd och voteringen gick så som partistyrelsen ville. Eller för att citera SVT profilen Mats Knutssons live tweet från kongressen:

”Beslutet var klart och är en framgång för partiledningen efter en lång och hård debatt om närvaron i Afghanistan.”

En spännande dag, imorgon är det dags för skolfrågor. Även det kan bli intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

2,3 miljoner för en tandvårdsklinik, är inte det billigt?

Landstinget har beslutat att sälja tio av folktandvårdens kliniker till ett privat bolag för det modest priset av 23 miljoner, dvs 2,3 miljoner per klinik (ungefär priset för en två i Stockholm). Beslutet klubbades i Landstingsstyrelsens produktionsutskott där Maria Wallhager sitter ordförande. Maria är annars mest känd för att ha sjabblat bort en utförsäljning för 1,6 miljarder, något som ledde till krav på hennes avgång. Dessa krav menade Maria var överdrivna eftersom hon inte sjabblat med flit utan enbart av klantighet. Vi är allt tacksamma för att hon fortfarande sitter kvar och kan få så bra betalt för våra gemensamt ägda tandvårdskliniker.

Läs även Alliansfritt Sverige samt andra bloggares åsikter om , , och .