Viktor Tullgren

Calmfors vs Borg round 2

9 september 2009 01:21

Det av professor Lars Calmfors ledda Finanspolitiska rådet, upprättat av Anders Borg själv för att granska regeringens egna politik, har sedan finanskrisen började haft en helt annan åsikt än regeringen om hur Sveriges finanser borde skötas. Rådet kritiserade i maj i år regeringen för att inte satsa tillräckligt för att få Sverige ur krisen. Nu när regeringen till viss del lyssnat på denna kritik så kritiseras professor Lars Calmfors regeringen igen, men denna gång för de planerade ofinansierade skattesänkningarna som regeringen föreslagit.

Samma kritik har som bekant framförts även av oss rödgröna, kontentan tycks åter igen vara att den finansiella expertisen föredrar en socialdemokratiskt politik, då man i likhet med oss anser att det är oansvarigt att låna till skattesänkningar mitt i en lågkonjunktur av sällan skådat slag.

Som student politiskt aktiv noterar jag annars igen att Lars Calmfors anser att man bör höja studiemedlen något som är mycket efterlängtat.

Intelektuella lappkast Kent Persson (m) style

9 september 2009 00:22

Det är alltid kul när borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas säga emot sig själva. Att säga emot sig själv är nämligen något som borgerliga debattörer, ledarskribenter eller bloggare tvingas göra om de ska kunna stödja alliansregeringens politik i alla lägen även när alliansregeringen vänder kappan dit opinionsvindarna blåser. Kenet Perssons inlägg med tittlen ”Surt sa sossen” är ett vacker exempel på hur man som alliansvän måste kunna inta en ny ståndpunkt så fort regeringens politik så kräver. Inledningen börjar med:

”Surt sa räven. Precis så agerar nu socialdemokraterna. Bittra och sura över att alliansregeringen återigen visar ansvar, ett ansvar som socialdemokraterna inte klarar av att ta. Regeringen tillför ytterligare 10 miljarder mer för 2010. SKL har ropat å 4-5 miljarder och detsamma har sossarna gjort. Regeringe visat nu att man menar allvar med att värna välfärden och jobben med sin satsning.”

Själv vet jag inte om vi sossar säger att det hela är surt, snarare är vi nog rätt glada över att regeringen efter det idog övertalningsarbete som oppositionen och vi oppositionella gjort äntligen inser att det är värt att lyssna på sina rådgivare. Till slut tvingades man helt enkelt krypa till korset och göra det som vi föreslagit. Nå bättre sent än aldrig.

Vad som gör det hela roligt och bevisar hur snabbt Kent Persson och andra borgerliga supportrar måste byta åsikt kommer om man råkat läsa någon av Kent Perssons tidigare inlägg. Nu säger Kent Persson att alliansregeringen tar ansvar, annat var det för bara några månader sedan. I inlägget ”Hellre ordning och reda än offentliga finanser i fritt fall” skriver ex Kenet Persson:

”Jag blir faktiskt lite förvånad. Stora ofinansierade utgiftsökningar som rådet föreslår skulle i det här läget försämra statsfinanserna och utsätta ekonomin för uppenbara risker. Vad ska då göras om krisen fortsätter, hur stora underskott är rimliga att staten har?

Att spä på krisen med ofinansierade utgiftsökningar på 30 miljarder kronor skulle försvaga Sveriges förmåga att möta ytterligare nedgångar i denna svårbedömda kris. Det känns inte ansvarsfullt.”

Motsvarande kritik mot mer stöd till kommunerna och landstingen framför Kent Persson även 31/5, 20/5, 29/4, 16/4, 14/4, nå jag tror ni förstår vad jag menar.

För tre månader sedan var alltså samma politik som den regeringen nu för oansvarig men idag betyder politiken att alliansregeringen tar ansvar. Trovärdigheten är hög på den borgerliga fronten.

Och för den som vill veta mer om Kent Persson och just hans politiska piruetter rekommenderas John Johansson(s) blogg och inlägget Nu är Kent Persson så där hyperrolig igen!

Timbro letar russin, i en annars oätlig kaka

7 september 2009 12:35

Om det fanns något som republikaner och demokrater kunde komma överens om inför presidentvalet 2008 så var det att det amerikanska sjukvårdssystemet inte fungerade. Ett lapptäcke av delstats och federala lagar och en oöverblickbar blandning olika offentliga och privata försäkringar och ersättningssystem har gjort att USA antagligen har världens högsta sjukvårdskostnad. Ett dyrt, ineffektivt och framförallt orättvist system. När nu amerikanska politiker, med president Obama i spetsen, desperat försöker komma bort från detta havererade system så väljer Timbro, borgerlighetens egna lilla lekstuga, att inspireras av en av det amerikanska sjukvårdsystemets mer obskyra skapelser.

Health savings account, en sorts motsvarighet till privat pensionssparande, där privatpersoner mot skattelättnad kan lägga undan en viss summa pengar på ett speciellt konto för att täcka framtida vårdkostnader, är nu något som Timbro anser skall introduceras i Sverige.

Om målsättningen är att öka orättvisor och skapa ett krångligare sjukvårdssystem så är Health savings accounts helt rätt väg att gå. Det amerikanska systemet har visat sig locka en oproportionerligt stor andel personer med höginkomst meddans andelen låginkomsttagare är försvinnande få. Vilket inte är så konstigt för att ha råd att lägga undan pengar för framtida sjukvårdsbehov krävs att man har en stor nog marginal för att ha råd att lägga undan något i huvud taget. Har man däremot råd blir det hela mycket fördelaktigt på grund av de skattelättnader sparandet ger.

Förslaget innebär med andra ord en omvänd fördelningspolitik. De som inte har råd tvingas betala skatt för att subventionera sjukvårdssparandet åt de som har råd. Inte undra på att Timbro blir kollektivt till sig i trasorna.

Hur var det nu, hoppet är det sista som…

3 september 2009 14:02

På SVD:s ledarsida frågar sig Claes Arvidsson om Carina Perssons avhopp signalerar en förlust för Socialdemokraterna. Visserligen kan man se hjärttecken i allt, och som bekant litar jag själv starkt till min te-sumps förmåga att förutspå opinionsläget, men just för dagen skulle jag rekomendera Claes Arvidsson att ta en titt på den senaste opinionsundersökningen. Eller för att citera Svenskans egen rubrik: ”S stärker greppet”.

Majoren till undsättning ger understöd åt Svenskt Näringsliv

3 september 2009 11:19

Svenskt Näringsliv fick uppenbarligen en chock i våras när de upptäckte att fackens företrädare förväntade sig att en förhandling om ett nytt huvudavtal för den svenska arbetsmarknaden faktiskt också skulle innebära förhandlingar. Uppenbarligen hade Svenskt Näringsliv förväntat sig att när de presenterat sitt förslag så skulle LO och PTK läsa det och sedan utan större invändningar skriva under och därmed skulle saken vara avgjord. Nu tyckte varken LO eller PTK att Svenskt Näringslivs förslag var sådär särdeles bra och därför presenterade man sitt eget motförslag, något som kan tyckas ganska naturligt när man går in i en förhandling. Nå naturligt för alla utom Svenskt Näringsliv, de tyckte snarare att detta var höjden av fräckhet, att arbetstagarnas representanter hade mage att ha ett eget förslag, så därför avbröt Svenskt Näringsliv helt enkelt ensidigt förhandlingarna med hänvisning till att LO och PTK inte var villiga att kompromissa.

Några andra som också tycks ha blivit upprörda över att LO och PTK hade mage att ha en annan åsikt än Svenskt Näringsliv är Major Björklund och hans folkparti. Kanske känner majoren sig uttråkad av att hitta på regler och ställa krav på skolelever och vill ha en mer vuxen uppgift för nu rycker majoren och hans parti ut och förklarar att om inte facket frivilligt går med på Svenskt Näringslivs krav så kommer majoren att genom lagstiftning och reglering tvinga igenom Svenskt Näringslivs krav ändå. Metoden är välkänd för alla som gjort lumpen. Antingen anmäler du dig frivillig eller så kommer befälet att beordra dig att göra det ändå.

Att Svenskt Näringsliv vill bli av med LAS är rätt förståeligt. Inte för att LAS är ett så stort problem i sig själv, lagen är trotts allt dispositiv det vill säga den kan förhandlas bort men det kräver att arbetsgivaren kommer överens med facket. Och det är klart att det är enklare att bestämma själv som arbetsgivare än att behöva prata med facket. Facket är ju så krångliga och läskiga och kräver saker så som högre lön eller bättre arbetsförhållanden. Vem har råd med sådant när man har bonusmål att uppnå?