Viktor Tullgren

Fortsatt blå kannibalism bäddar för strid i den politiska bottenligan

19 juli 2009 15:59

Det ser ut att bli en vild valrörelse. United Minds presenterar idag en undersökning i aftonbladet där hela nio partier lyckas klättra över fyraprocentsspärren. Förutom de partier vi är vana vid att se så skulle riksdagen även rymma piratpartiet och sverigedemokraterna något som skapar ett något oförutsägbar parlamentariskt klimat.

Att just detta opinionsresultat skulle bli resultatet efter valet 2010 känns däremot mindre troligt, antagligen kommer något eller några av dessa partier under det år som återstår att förlora stöd och på valdagen inte lyckas mobilisera det stöd som behövs. Men eftersom hela fyra partier nu ligger nära riksdagsspärren, öppnar detta för väldigt spännande och möjligen även aggressiva strider i bottenligan. Krisdemokraterna och centerpartiet kommer kämpa för att vara kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna och Piratpartiet kommer kämpa för att ta en plats.

Denna opinionsundersökning visar, förutom att integritet och främlingsfientlighet får ökat stöd, ett egentligen något motsägelsefullt resultat, återigen hur borgerliga inbördes kannibalisering skapar problem för alliansen. Likt Kronos äter moderaterna av sina barn eller för att uttrycka det annorlunda problemet för både kristdemokraterna och centerpartiet i deras strävan att återställa väljarnas förtroende är att dessa partier i första hand inte förlorat väljare till oppositionen, och därmed inte med lätthet kan återta dem därifrån. Istället är det till moderaterna, vilka genom sin totala dominans i regeringen och i det mediala utrymmet, som kristdemokraterna och centerpartiet förlorat väljare.

Moderaternas framgång håller på att bli alliansens största huvudvärk. För vist är det säkert trevligt för moderater och deras supportrar att se att fler väljare flockas till den egna fanan, men när dessa väljare i första hand sugits upp från moderaternas allianskamrater, och dessa kamrater nu sjunker ihop till den nivån att inte bara kritdemokraterna utan även centerpartiet riskerar att ramla ur riksdagen, kan det ökade stödet kosta moderaterna regeringsmakten. Som jag skrivit om tidigare är det svårt att se hur den borgerliga alliansen skall kunna regera vidare om inte de tre borgerliga småpartierna fortsätter förlora stöd till moderaterna.

Moderaterna får i denna mätning större stöd än de fick vid förra riksdagsvalet, de tre borgliga småpartierna har däremot samtliga lägre stöd än vid valsegern 2006 och det finns inga täcken på att detta kommer förändras. Fortsätter denna trend är det fullständigt möjligt att Reinfeldt på den moderata valvakan 2010 kan gratuleras till att återigen ha gjort ett rekordval och samtidigt tvingas inse att han förlorat regeringsmakten, en opinionsmässig pyrrhusseger. Med ett halvår av EU ordförandeskap, där de moderata radarparet Reinfeldt och Borg kommer stå i centrum blir frågan hur alliansen skall kunna undvika att de mindre partierna kvävs.

Fram till valet kommer kristdemokrater, centerpartister, piratpartister och sverigedemokrater leva i spännande tider, något som Rincewind professor av virtuell antropologi vid osynliga universitet noterat inte är allt för behagligt. Nå förutom för oss som står bredvid och tittar på och kan njuta av underhållningen.

Låt oss förlåta vårt inkompetenta landstingsråd

3 juli 2009 00:06

Om man som ordförande och yttersta ansvarig för en jätteupphandling om 1,6 miljarder inte ens klarar av att se till att frågan kommer upp på dagordningen inom det utskott som skall ha ansvar för upphandlingen, så kan det inte ses som något annat än grov inkompetens. Detta är exakt vad landstingsrådet och ordföranden för Produktionsutskottet Maria Wallhager (FP) lyckats med. Nu har även SKL i en rapport förklarat att hela upphandlingen, som Maria Wallhager (FP) var yttersta ansvarig för, var olaglig och odemokratisk.

Som skattebetalare och bosatt inom Stockholms län skulle jag önska att den ytterst ansvarige för en upphandling om tusentals miljoner skall visa prov på att vara kompetent, det handlar trotts allt om mina skattepengar och den service dessa ger, så ett sådant krav är knappast överdrivet. Slutsatsen borde därför blir att visar man som Maria Wallhager (FP) att man inte ens når upp till detta lägsta krav av kompetens så bör man inte sitta kvar på sin post. Men så enkelt är det ju inte.

För som Maria Wallhager (FP) påpekar; så har de kollegor, till henne, som avgått runt om i världen, avgått för att de agerat med uppsåt. Med andra ord bör vi givetvis förlåta Marias brist på kompetens.

Detta resonemang är helt oklanderligt för vist det stämmer det. Vi har ministrar som tvingats avgå för att de inte betalat TV-avgift på 16 000 kr, vi har en fackbas som hoppat av bolagsstyrelser för att hon satt med och fattade beslut om en pension som sedan blev större än beslutat och vi har en statsministerkandidat som hoppat av för att hon köpt toblerone och blöjor med riksdagens kreditkort. Dessa ageranden skedde med ett klart uppsåt! Stegö Chilò hade med uppsåt inte betalat TV-avgift, Vanja fattade med uppsåt ett beslut om en VD pension (som sen blev större än beslutat och som VD:n delvis fick betala tillbaka) och Mona hade med uppsåt köpt toblerone och blöjor. Självklart är detta värre än att klanta till en upphandling om 1,6 miljarder. Trotts allt det senare skedde ju på grund av inkompetens och inte på grund av uppsåt.

Eller?

Socialkonservativa eller marknadsliberaler?

25 juni 2009 00:54

Egentligen borde jag inte skiva blogginlägg så här sent på kvällen. Jag borde liga i min säng och krama om min pojkvän så att jag orkar gå upp imorgon för att tvätta. Men nyheterna från europaparlamentet gör att jag närmast känner mig tvingad att skriva något, gör jag inte det kommer jag bara att ligga vaken och fundera på vad jag borde ha skrivit. Nåja.

Det tycks som om moderaterna har hamnat i en svår sits i EU parlamentet. Samtidigt som vår egen Margareta Ulvskog och även vänsterns Eva-Britt Svensson blir vald till vice ordförande i sin respektive EU grupper så får Moderaternas Gunnar Hökmark inte längre fortsatt förtroende som vice ordförande i sin grupp.

Med tanke på att EPP-gruppen sett ett mindre myteri där bland annat brittiska Tories lämnat och bildat en ny grupp ECR, kanske inte Hökmarks fall är helt oväntat. Numera domineras nämligen EPP av tyska CDU och andra kristdemokrater och i det sällskapet måste marknadsliberala moderater känna sig tämligen ensamma. Frågan är dock vad moderaterna skall göra nu, skall de stanna i EPP eller söka sig till en annan grupp, ingen grupp inom EU-parlamentet passar nämligen inte helt bra för dem. Den liberala bloggaren Henrik Alxandersson summerar det hela som:

” Hur (m) än gör blir det fel. Socialkonservativa EPP, nationalkonservativa ECR eller de harmlöst mjäkiga liberalerna?

Hade det varit någon stake i (m), så hade de dragit igång en ny, marknadsliberal parlamentsgrupp. Men då hade väl partiledningen i Stockholm gått i spinn, kan man anta…”

Själv funderar jag på vad ett mer socialkonservativt EPP kommer att innebära för samarbetet med vår egen socialdemokratiska grupp. Är socialkonservativa nödvändigtvis bättre än marknadsliberaler? Min magkänsla säger att de kanske är det fast dett tål att tänkas på, men inte inatt. Nu behöver jag sova.

Domedagsprofeter om välfärdens död

24 juni 2009 02:15

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Familjeföretagare jo jag tackar

21 juni 2009 15:16

Jag kan inte undvika att tycka att det är roligt att Antonia Ax:son Johnson, väljer att titulera sig själv som familjeföretagare. Inte för att hon ljuger, men det känns nog som om hela Axel Johnson Gruppen vars hel eller delägda företag omsätter 50 miljarder kronor enligt wikipedia är lite mer än ett vanligt familjeföretag.

Men det är klart att kalla sig kapitalist (vilket ju är en annan beskrivning av samma sak) kanske inte skulle passat så bra för att höja trovärdigheten i den egna argumentationen.

Sen måste jag väll erkänna att jag delvis håller med henne. Att använda AP-fonderna för politisk styrning av marknaden är inte helt lyckat. Inte för att marknaden inte behöver styrning, för är det något som finanskrisen visat så är det ju att marknaden inte klarar av att sköta sig själv. Inte heller handlar det om att jag ser något ideologiskt fel med politisk styrning av marknaden, något som Ax:son Johnson däremot gör. Men syftet med AP fonderna är trotts allt att förvalta våra pensionspengar och inte att vara regeringens förlängda arm. Det blir trotts allt rätt rörigt om AP fonderna skall få nya uppdrag och direktiv varje gång vi byter regeringe, risken skulle ju vara att fonderna glömmer bort vad det är de egentligen skall syssla med, och det vill vi ju inte.

För övrigt rekomenderar jag detta inlägg av Bengt Silfverstrand.