Ekonomi, Statistik Och Andra Siffror

Om Centern och odds

Centern har vist satt sin riksdagslista, centerpartisten Per Ankersjö kallar resultatet för centerpartiets dream team. Själv anar jag ett drag av desperation. Under devisen rädda de som räddas bör, har centerpartiet placerat partiledaren som förstanamn och miljöministern som andra namn i Stockholm och därmed petat ner stureplanscenterns Fredrik Federley till tredje plats. Nog luktar detta lite som ett försök att rädda kvar näringsministern Maud Olofsson och miljöministern Andreas Carlgren i riksdagen. För med de opinionssiffror som Centern har riskerar nämligen partiledaren själv, Maud Olofsson, att åka ur riksdagen då hennes eget distrikt Västerbotten kan förlora sitt enda mandat. Men med denna manöver hoppas nog Centern kunna rädda kvar båda ministrarna i riskdagen. För vist kommer centern att lyckas få två mandat i Stockholm? Eller i alla fall ett mandat? Vist kommer centern få något mandat allas någonstans och då i alla fall i Stockholm, eller? Ja inte ens det sista är helt säkert. Partiet balanserar farligt nära 4% spärren och har i mer än en opinionsundersökning varit på fel sida.

Centerpartiet har rasat från att vara riksdagens tredje största parti till att tävla med krisdemokraterna om den tveksamma äran att inte vara minst. Att just centerpartiet rasat så mycket är egentligen inte så konstigt. Samtliga av alliansens småpartier har förlorat stöd, men centern har förlorats mest. Om detta beror på centerpartiets transformering från ett grönt mittenparti till någon sorts nyliberal lekstuga. Eller om det beror på att centerpartiet varit de som fått igenom mins av sin egen politik under denna mandatperiod är nog en fråga som de lärda kan tvista om.

Klart är i alla fall att centerpartiet fått överge sin målsättning om att bli dubbelt så stora till 2010, det vill säga att gå från ungefär 8% av rösterna 2006 till 16% till nästa riksdagsval. Idag skulle en mer realistiskt målsättning vara att försöka passera 5,5% men inte ens det skulle jag satsa några pengar på. Och jag är inte ensam om att inte vilja lägga mina pengar på att centern klarar komma över 5,5%. Enligt Unibet är oddsen att centern skall komma över 5,5% i nästa val 2,00 att jämföra med 1,65 för att de ska hamna under. Men om jag ska försöka se något positivt å alla centerpartiklars vägnar så är det i alla fall bättre odds än för att alliansen skall vinna valet. En valseger för alliansen ger nämligen oddsen 2,30 att jämför med en rödgrön seger vilket har oddsen 1,55.

Läs även andra bloggares intressant åsikter om , , , och

Om retoriska falasier eller varför borgare röker Reinfeldt

Så utifrån Aftonbladets årliga popularitets undersökning, där 1000 personer får att sätta betyg på regeringen, noterar Dick Erixon att alliansregeringens snittbetyg är högre än den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Persson.

Förutom att diverse borgerliga bloggare uppmärksammat detta så har även regeringens eget statligt subventionerade propagandaorgan SvD och dess ledarredaktion. Nu kan man ju så som våran egen Johan Sjölander frågar sig hur man ska tolka att regeringen är mer populär än den förra socialdemokratiska regeringen, men ändå har de rödgröna haft övertag i opinionsmätningarna sedan några månader efter valet.

Den liberala bloggaren Åsa Carlsson ser detta istället som ett bevis för att vi nu har en kompetent regering. Logiken är alltså att vi har en regering som fler än tidigare har förtroende för, alltså har vi en kompetent regering. Argumentation kallas inom retoriken för argumentum ad populum, en retorisk fallasi, där man försöker hävda att något gäller därför att flera påstår eller tror på det. Fallasin är väldigt vanlig i reklam och ett klassiskt exempel är Camels reklam med sloganen ”more doctors smoke Camels than any other cigarette”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=gCMzjJjuxQI]

Själv drar jag mig till minnes att det här är inte första gången som den samlade borgerligheten blir lite till sig i trasorna av någon popularitets undersökning och gärna vill göra en stor sak av det hela. Jämförelser mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har framför allt dragits fram för jämna, inte minst av SvD’s ledarredaktion.

Genom att återupprepat påpeka den relativa populariteten implicerar man med andra ord att den borgerliga regeringen är bättre än en rödgrön. Precis som man genom att visa på Reinfeldts högre popularitet jämfört med Mona Sahlin vill visa att Reinfeldt är en bättre statsminister än Mona. Det är så klart upp till var och en att använda vilka retoriska tricks man vill men det kan ju vara bra att komma ihåg att valet i september inte handlar om vem som folk säger sig ha högst förtroende för i en opinionsundersökning utan vilken politik vi vill ha.

Läs gärna Tokmoderatens i övrigt roande betygssättning på nuvarande och föregående regering samt andra bloggares åsikter om , , ,

Analys en natt

Så idag, eller nå egentligen igår, kom SCB’s stora opinionsundersökning. En massa intressant har skrivits av diverse bloggare och media. Själv har jag suttit och pluggat inför en tenta, men eftersom jag hela tiden blivit distraherad av diverse funderingar så känner jag att jag måste skriva av mig lite.

Dagens resultat där de rödgröna får majoritet i den största av de opinionsundersökningar som genomförs är förstås mycket glädjande. Intressant är också att notera att denna undersökning är gjord före det att den senaste sjukpenningsskandalen briserade. Med andra ord moderaterna har inte blivit bestraffade för den negativa press de fått de senaste veckorna.

Kent Persson (m) påpekar i sin blogg att dagens resultat för moderaterna på 26,2% innebär att man tangerar föra valresultatet, ett resultat som historiskt var ett mycket bra resultat för moderaterna. Därför är det så klart svårt att se dagens resultat som ett misslyckande för moderaterna, något som annars både DN’s Henrik Brors och SvD’s Lena Hennel föreslår.

Nej jag håller helt med Kent Persson, resultatet av SCB’s stora opinionsundersökning kan inte riktigt ses som ett stort misslyckande för just moderaterna. Mer allvarligt, om man ser till föregående valresultat, är situationen för de borgerliga småpartierna.

Lite enkel matematik säger oss att om moderaterna tangerar sitt tidigare resultat så måste hel den borgerliga nedgången beror på att småpartierna, FP, KD och C tillsammans backat. Och vist är det så, inte bara tillsammans utan vart och ett av partierna har backat. Jämfört med valet så har Folkpartiet förlorat 13% av sina väljare, Kristdemokraterna har förlorat 27% av sina, och centerpartiet har förlorat hela 37% av sina väljare.

Ser man till väljarströmmarna så förlorar kristdemokraterna väljare till socialdemokraterna. Folkpartiet förlorar väljare till både socialdemokraterna och miljöpartiet. Centerpartiet blöder både åt höger och vänster då väljare går likväl till socialdemokraterna och miljöpartiet som till moderaterna och folkpartiet.

Allians för Sverige, så viktig för den borgerliga enigheten och valsegern har inte givit utdelning för de mindre allianspartierna. Delvis kan detta skyllas på den moderata dominansen i regeringen. Kanske är lite av problemet just enigheten. När alliansens partiledare bakom stängda dörrar förhandlar fram alliansens politik och sedan gemensamt och eniga pressenterar den så finns det inte mycket rum för diversifiering mellan partierna. För en väljare blir det då också svårt att se någon direkt skillnad mellan partierna. Om alla fyra allianspartier bara är allmänborgerliga, vad finns det då för skäl att rösta på något annat än det parti som syns och hörs mest? Det vill säga moderaterna.

För socialliberala väljare finns knappast några alternativ, både centern och folkpartiet har vandrat högerut och kristdemokraterna var aldrig ett alternativ. Alternativen har varit att gå över till det rödgröna blocket eller till moderaterna. Och ser vi till väljarströmmarna så är det exakt de alternativ som väljarna valt.

Jag har skrivit tidigare att jag tror att alliansen kommer att ha svårt att vinna utifall man inte lyckas med att lyfta de mindre partierna. Att moderaterna ensamma skall lyckas vinna valet känns osannolikt.

Nå nu räcker det med analys, tillbaka till att plugga inför tentan.

Läs även andra bloggares åsikter om , och .

Jobb i exakt fokus, möjligt mode

Så var den socialdemokratiska partikongressen igång. Inled med ett tal av partiledaren Mona Sahlin, som sig bör på en partikongress. Det är rätt uppenbart att Monas prioritet är jobben, den intresserade bör läsa Johan Westerholm mycket läsvärda analys på temat.

Expressen skriver att Mona attackerar moderaterna när hon med hjälp av alliansens egen definition av utanförskap påpekar att detta utanförskap har ökat med 70 000 personer sedan alliansen tog över. Just det här med att förklara hur många fler eller färre som som skulle den egna eller motsidans politik presterar tycks ha blivit något av politiskt mode.

Tidigare har ju både Fredrik Reinfeldt och framför allt Anders Borg varit förtjusta i att med stor exakthet deklarera precis hur många nya jobb som alliansen politik kommer ge upphov till; eller att med lika stor exakthet förklara hur många jobb som kommer gå förlorade med rödgrön politik. Det senare anser de sig kunna mäta med sådan exakthet att Borg i sin rapport över de rödgröna budgeterna förklarar att en 40 öres höjning av bensinskatten kommer att leda till exakt 500 färre jobb, en otroligt imponerande ekonomisk förutsägelse; en som vilken ekonomipristagare som helst skulle känna sig stolt över.

Nu har även Maud Olofsson valt att följa modet och förklarar tvärsäkert i en debattartikel på Newsmill att den rödgröna politiken leder till 140 000 färre jobb, ungefär 110 000 färre jobb än vad Anders Borg förutspår men så kan ju inte alliansen vara överens om allt.

När det gäller förutsägelser är Maud Olofsson med andra ord mycket exakt, när det gäller siffror som rör det som händer idag är hon däremot något mindre exakt. Dock hävdar hon bestämt att:

”Trots den globala ekonomiska krisen är därför sysselsättningen idag högre än när vi tillträdde.”

Ett påstående som närmast skulle kunna kallas att en lögn men klart riktigt lögnaktigt är det ju inte, om man mäter sysselsättning i absoluta tal, det vill säga hur många enskilda individer som är sysselsatta så har faktiskt sysselsättningen ökat. Faktum är att ca 11 000 fler är sysselsatta nu än 2006 och det är ju bra. Men det är klart det är ett väldigt ovanligt sätt att mäta sysselsättning, kanske främst eftersom ett lands befolkning tenderar att förändras och i Sveriges fall finns det ungefär 200 000 fler svenska invånare idag än 2006, och ungefär exakt lika många fler i arbetsför ålder. Av detta skäl brukar det flesta länder räkna sysselsättning relativt andelen som kan sysselsättas, och räknar man på det sättet så har det gått käpprätt åt helvete sen 2006, tyvärr.

För mer intressant läsning lite blandade taggar , , , och .

Varför ljuger Borg?

[vodpod id=Groupvideo.3681574&w=425&h=350&fv=]

I agenda idag möttes nuvarande finansminister Anders Borg och den jag och många andra hoppas blir vår nästa finansminister Tomas Östros. En mycket bra och saklig debatt, som i stort dominerades av Östros.

En liten sak noterade jag och det var att Borg påstod att arbetslösheten är högre i Finland än i Sverige. Nu vet jag inte vilken statistik Anders Borg har tillgång till, men enligt Statistikcentralen (Finlands motsvarighet till SCB) var Finlands arbetslöshet i Augusti i år 7,6% för Sverige var den enligt SCB 8,0%. Vad jag vet så är 8,0% > 7,6%  enligt den officiella statistiken från Eurostat har Sverige haft högre arbetslöshet än Finland sedan Januari i år. Så frågan är ljuger Anders Borg eller hittat på något nytt sätt att mäta arbetslösheten? Och varför ljuger han när det är så enkelt att för såna som mig att visa att han ljuger?

Läs även Monica Gren, Peter Andersson och andra bloggares åsikter om , och