Media

Och hur mår Maud, Göran och Jan egentligen herr Skytte?

Läser idag en kolumn på SvD:s ledarsida vilken kort och koncist summeras av Johand Ulvenlöv så som:

”Mer skräp. Denna gång signerat Göran Skytte.”

Skytte funderar på om Mona oroas över miljöpartiets framgång och om detta kan ge upphov till splittring bland de rödgröna. Men utifrån den tankegången borde skytte egentligen ställa sig frågan hur mår Maud, Göran och Jan? Alla tre har fått se hur moderaterna äter upp de egna väljarna, och både Mauds centern, och Görans kristdemokrater har förlorat så många väljare att de nu är nere och studsar på 4 % spärren. Detta utan att ens ha glädjen av att kunna se den egna alliansen leda i opinionsmätningarna.

Men den glädjen har vi socialdemokrater och låt mig vara ärligt. Om priser för att miljöpartiet lockar till sig borgerliga väljare är att de även tar några väljare från oss så är det ett pris som i alla fall jag är villig att betala. Och jag tror inte jag är ensam.

Jag ser nämligen hellre att socialdemokraterna är största partiet i en regeringskoalition med Mona Sahlin som första kvinnliga statsminister, än socialdemokratin som största oppositionsparti under ytterligare fyra år av Fredrik Reinfeldt styre.

För trotts allt även i de mest pessimistiska opinionsundersökningarna har vi socialdemokrater ändå stöd av fler väljare än något annat parti någonsin haft sedan införandet av allmän och lika rösträtt. De enda som slår oss själva är oss själva, och vist vill jag att vi når vårt mål om 40 % av väljarna skall rösta på oss. Men över allt annat vill jag ha en rödgrön valseger. Och helt ärlig tror jag att Mona också vill det.

NetRoots och Politometern
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , och

Om borglig skattepopulism

Idag publicerar Socialdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Thomas Östros en debattartikel i SVD där han går till attack mot regeringens skattepolitik. Igår möttes även Anders Borg och Thomas Östros i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige.

[vodpod id=Video.3315618&w=425&h=350&fv=]

Thomas Östros har samlat ihop alliansens olika förslag på skattesänkningar, på samma sätt som alliansen gärna samlar ihop de rödgrönas förslag, och låtet riksdagens utredningstjänst räkna ut hur mycket dessa skattesänkningar skulle kosta. Resultatet landar på en minskning av statens inkomster med sammanlagt 92,2 miljarder.  Motsvarande summering av de rödgrönas förslagna reformer ger enligt Anders Borg en ökad utgift på 35 miljarder.

Hur vi rödgröna skall finansiera våra reformer är något som Borg och Reinfeldt och övriga alliansvänner och debattörer gärna frågar oss, med spelat bekymmer för de offentliga finanserna, och frågar om vi tänker höja koldioxidskatten med 2 kronor som miljöpartiet föreslår, eller tänker vi höja bolagsskatten som vänsterpartiet säger? Senast i partiledardebatten mot Mona Sahlin var koldioxidskatten något som Reinfeldt gärna ville ha svar på. Hur alliansen själva tänker skrapa ihop 92,2 miljarder talar de däremot tyst om eller som Peter Andersson skriver:

”När någon talar om en ny reform krävs berättigade svar på hur det ska betalas. När någon kräver en sänkt skatt som minskar antal kronor i den gemensamma kassan är inte balansräkningens andra sida lika påpassad.”

Men frågan är berättigad. Sänker du skatten måste du också dra in på någon utgift. Annars tvingas du låna pengar för att bekosta det som tidigare bekostades av de skatter du nu sänkt. Du tvingas låna till skattesänkningarna. Det är inget konstig med det, samma principer gäller för staten som för den egna privatekonomin. Om du går ner i arbetstid och därför tjänar mindre så måste du dra ner på dina utgifter, annars tvingas du ta av dina sparpengar eller om du inte har några pengar sparade så tvingas du låna. Att leva på sparade pengar fungerar men att låna till löpande utgifter är inte långsiktigt hållbart; inte för Sverige och inte för din privatekonomi. Och 92,2 miljarder är mycket pengar som Thomas Östros skriver:

”Det motsvarar mer än kostnaden för hela rättsväsendet inklusive polisen, statens budgetkostnad för universitet och högskolor samt hela statens kulturbudget.”

Med alla dessa planerade skattesänkningar måste vi därför ställa oss frågan hur ska de betalas; vad är det alliansen vill dra in på? Tänker de försämra A-kassan ytterligare? Vill de införa än hårdare regler för sjukförsäkringen? Eller tänker de, som det låter på Anders Borg, fortsätta låna pengar och hoppas på att en framtida högkonjunktur för eller senare skall lösa problemet. Det senare känns inte ekonomiskt ansvarsfult.

Men med arbetslöshet på 9 % är det svårt att i huvud taget prata om ansvar för offentliga finanser, det är trotts allt arbete som skapar skatteintäkter. Regeringens hävdar därför att mer skattesänkningar är botemedlet mot arbetslösheten. De skattesänkningarna man redan har genomfört har också motiverats med att de skapar fler jobb. Men som Thomas Östros påpekar så finns det inget stöd för att detta fungerat. Snarare tvärt om.

Sverige har under finanskrisen klarat sig sämre än andra länder i Europa. Vi har högre arbetslöshet än Tyskland, något som är närmast unikt sedan öst- och väst- tyskland slogs ihop. Vi har till och med haft högre arbetslöshet än Finland, något som aldrig tidigare hänt så länge som arbetslöshetsstatistik har förts, och något som var sant så sent som i januari, just nu säger statistiken att vi har lika hög arbetslöshet både Sverige och Finland då båda hade 9 % arbetslöshet i februari. Och vi vet att delar av regeringens politik direkt har samband med den ökad arbetslöshet.

Försämringar i A-kassa och sjukförsäkringar, genomförda för att bekosta skattesänkningar, har ökat kommunernas kostnader för socialbidrag. På så sätt har regeringen flyttat över kostnader från staten till kommunerna. Resultatet av regeringens skattesänkningar är inte fler jobb utan 25 000 färre anställda inom offentlig sektor, färre lärare, färre vårdanställda.

Sverige behöver inte mer av en medicin som inte fungerar. Skattesänkningar är inte någon mirakelmedicin som löser alla problem från arbetslöshet till rättvisa och jämställdhet, även om moderaterna alltid tycks tro detta.

[vodpod id=Video.3316091&w=425&h=350&fv=%26rel%3D0%26border%3D0%26]

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , och .

En synd att journalister inte granskar opinionsmätningar

Som statistik och matematik fetischist förfasas jag rätt ofta av hur traditionell media och journalister handskas med statistik och opinionsundersökningar. Av det skälet känns dagens artikel på DN debatt, med titeln ”opinionsmätningar och medias sju dödssynder” väldigt upplyftande. I artikeln tar Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation upp sju fel i hur journalister hanterar opinionsundersökningar och enligt mig är det en mycket läsvärd artikel.

Den första dödssynden som tas upp är frågan om representativa urval. Här menar Jesper Strömbäck att webbundersökningar i princip bör banlysas eftersom man inte har någon som helst koll på om de svarande är representativa för något över huvud taget. En sådan uppmaning känns extra passande just idag eftersom både Aftonbladet och Expressen så flagrant gör sig skyldiga till denna synd i sina artiklar efter partiledardebatten igår.

I båda artiklarna deklarerar man Fredrik Reinfeldt som segrare över Mona Sahlin i debatten igår, baserad på svaret på en webbundersökning på respektive tidnings hemsida. Förutom det uppenbara problemet att man inte kan veta att de som svarat på undersökningen ens har sett debatten så uppkommer problemet att man representativa urval och hur man därför kan tolka undersökningen.

För som sagt problemet med webbundersökningar är att man inte vet vilka som svarar på frågan. Det vill säga det går inte att avgöra om de som svarar på något sätt är en representativ grupp, eftersom det kan finnas vissa grupper som oftare svarar på webbundersökningar. Exempelvis brukar sverigedemokraterna vara gravt överrepresenterade i alla webbundersökningar, något de själva skryter med. Så brukar även piratpartister och borgerliga väljare vara överrepresenterade. Exempel på detta syns i resultatet ovan.

Att en borgerlig väljare är mer benägen att utmåla Reinfeldt som vinnare i vilken debatt som helst, även om personen i fråga inte ens sett debatten, är knappast något förvånansvärt konstaterande. På samma sätt som en socialdemokratisk väljare är mer benägen att stödja Mona. Men detta är sällan något som tidningarna redovisar eller problematiserar över trotts att de säkerligen är medvetna om det.

Ofta försöker tidningarna, så som Expressen och Aftonbladet i detta fall, helt enkelt komma undan detta problem genom att hävda att det svaret är representativt för ”tidningens läsare”. Men faktum är att även detta är fel eftersom alla läsare inte svarar på undersökningarna., och vissa läsare är mer benägna än andra att svara. Möjligen skulle man kunna påstå att mätningarna är representativa för de läsare under mätperioden väljer att svara på frågan. Men inte ens detta är säkert.

Det är nämligen så att det inte ens säkert att varje svar motsvarar en person. Oftast är det nämligen väldigt enkelt att lura dessa undersökningar så att du kan svar mer än en gång. Det mest extrema exemplet på detta var när Anonymous lyckades manipulera Times omröstning över de 100 mest inflytelserika personerna, på et sådant sätt att deras föredragna person kom först och ordnade övriga topp kandidaters så deras att initialbokstäverna blev ett meddelande.

Här kommer även den sista av dödssynderna, som Jesper Strömbäck beskriver, in. Nämligen att media inte tar opinionsmätningarna och deras påverkande förmåga på allvar. Eller möjligen ännu värre låtsas som att de inte har någon påverkan. Här är hur man exponerar en webbundersökning med tvivelaktig kvallite ett exempel men ett annat kan vara hur man blåser upp förändringen i en vanlig opinionsmätning men tonar ned en annan Tvättstugan har ett exempel på detta.

Det finns även en sensationslyssnad som gör att undersökningar som av ett eller annat skäl ger extra spännande resultat gärna lyfts fram. Kristdemokraterna kan ha förlorat en procentenhet och är plötsligt under 4 % spärren; de borgerlige kan ha ökat någon procentenhet samtidigt som de rödgröna tappat någon procent och plötsligt, ”är alliansen nästan ikapp”, enligt löpsedlarna. Inte sällan så är förändringen eller skillnaden som lyfts upp inte ens statistiskt säkerställd det vill säga den kan bero på slumpen, denna bristande förståelse för statistisk säkerhet är förövrigt dödssynd nummer två.

Men även om en förändring ser ut att vara statistiskt säkerställd så kan den bero på ren slump. Detta eftersom att statistiskt säkerställd i princip bara betyder att sannolikheten för att förändringen inte är orsakad av slumpen är 95%.  Varje månad kommer dock i alla fall fem opinionsundersökningar därför är det närmast statistiskt säkerställt att en av dessa undersökningar varje år kommer ha en förändring som beror på slumpen men som ändå är stor nog att anses statistiskt säkerställd. Vanligen får dessa undersökningar stort genomslag just på grund av att de avviker så mycket från de andra undersökningarna, trotts att det som sagt antagligen beror på slumpen.

Jag vet inte om journalisters brist på kritiskt granskande av statistik och opinionsundersökningar beror på bristande kunskap eller på något annat. Däremot skulle jag önska att tidningarna tog sin roll som granskare på allvar och även ifrågasatte just statistik och opinionsundersökningar, särskilt när undersökningarna är av tvivelaktig kvalité eller ger osannolika svar. Ett resultat som låter osannolikt är nämligen väldigt ofta just osannolikt.

Nåja till dess att traditionell media och de som är anställda för att kritiskt granska nyheter börjar göra sitt jobb antar jag att vi inom ny media tvingas granska dem och göra deras jobb.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och

Tvättstugan för renare valrörelse

Så då var tvättstugan igång. Ett av de mer konkreta resultaten av Netroots lilla rekreationsresa till Bommersvik, det vill säga förutom fin fin film och linedance.

S-buzz skriver:

Tvättstugan är ett gemensamt initiativ från ett antal progressiva bloggare inom nätverket Netroots. Vi ska tillsammans  driva den här sajten under valrörelsen. Målet är att bemöta faktafel i framförallt traditionell media och eventuell ryktespridning som sker i den politiska debatten. Vi vill tvätta valrörelsen ren från felaktigheter som upprepats så många gånger att de upplevs som sanna.
Däremot delar vi inte den mediala uppfattningen att den här valrörelsen kommer att bli smutsigare än vanligt. Vi tror på styrkan i en hård och ärlig debatt. Vi har alla ett ansvar för tonläget. Detta är progressiva bloggares initiativ för att valrörelsen ska bli schysst.

Vi som står bakom Tvättstugan är:

Peter Andersson
Ulrika Falk
Peter Johansson

Fredrik Pettersson
Viktor Tullgren

Alexandra Einerstam
Peter Högberg
Marika Lindgren Åsbrink
Rosmarie Södergren
Johan Westerholm
Hannah Bergstedt
Björn Fridén

Claes Krantz
Victor Svedberg
Johan Ulvenlöv

Nå nu får vi bara se hur pass mycket som kommer behöva tvättas under denna valrörelse. Min förhoppning är att det blir få turer till tvättstugan, men tyvärr gissar jag att det kan bli fler än jag vill. Och jag som verkligen inte gillar att tvätta 🙁

Nåja ser att Victor Svedberg och Alexandra Einerstam för att inte säga Fredrik Pettersson och Peter Högberg och så klart Peter Johansson och Peter Andersson (det finns en viss överrepresentation av Peter inom Netroots) redan hunnit skriva om Tvättstugan. Så har även Martin Moberg och Krassman.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,

Schlingmans bruna retorik

Per Schlingman publicerar på Newsmill en artikel som i skulle kunna sammanfattas med att Mona Sahlin som oppositionsledare inte skall opponera sig så mycket. Ur den synvinkeln är artikeln till synes helt utan någon som helst poäng, men tydligt mellan raderna syns ett annat budskap. Hela artikeln är helt enkelt ett utslag av negative campaigning riktad mot Mona Sahlin och dränkt i brun retorik

Uppmaningen i artikeln, att Mona Sahlin skall sluta svartmåla Sverige, spelar på en retorik som vanligen hörs bland högerextrema grupper. Mona Sahlin kallas inom dessa grupper regelbundet för Mona Muslim och anses vara en sverige-fientlig muslim-kramare. Att Schlingmann skulle vara omedveten om detta är knappast troligt, så okunnig skulle aldrig en partisekreterare kunna vara utan att passera gränsen för inkompetens. Nej Schlingman vet vad som sägs om Mona ute på den yttersta högerkanten och de är dessa strömningar han spelar på. Han är till och med till och med övertydligt:

”Istället för att osakligt svartmåla Sverige både hemma och utomlands /…/”

Svartmåla Sverige, svartmåla Sveriges utveckling, tala dystert om utvecklingen i Sverige, allt förmedlar samma bild. Som negative campaigning, är det här grovt men ändå med en viss finnes eftersom Schlingmann aldrig öppet säger det han så väldigt klart insinuerar. Det är sorgligt att Moderaterna skall sänka sig till denna nivå i debatten, men jag är inte förvånad över att de känner sig tvingade.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .