Vid första anblicken är nog titeln till det här blogginlägget ologiskt, en paradox i formen av en alliteration. Förklaringen är dock väldigt enkel. Efter partiledardebatten idag skriver DN att:
”Rödgröna visade ny enighet – för höjda skatter”
Rubriken hänvisade till att Mona, Lars och Maria var mer eller mindre överens om att statliga skattehöjningar kommer komma av ett regeringsskifte.
DN undrar ”/…/ om deras nyfunna enighet att höja skatterna lockar väljarna.” vilket så klart är en intressant frågeställning. Framför allt beror det nog på vad denna skattehöjning leder till. Och här kommer så klart lösningen på paradoxen.
Om en statlig skattehöjning leder till en förbättring av a-kassan (högre ersättning och fler som har råd att vara med) så kommer detta innebära en kostnadsminskning för kommunerna. Om en statlig skattehöjning också leder till att kommunerna kan få ett större statligt stöd så leder detta till en ytterligare förbättrad kommunal ekonomi. Båda dessa gemensamt kan förutom att gör det möjligt för kommunerna att inte skära ner på skolan, vården och omsorgen också göra att kommuner som idag har det kärvt slipper höja skatten. Alternativt att kommuner som redan hunnit höja skatten kan sänka den igen. Frågan är om det inte lockar väljare?
För som jag tidigare skrivit om så har den politik som förs av den borgliga regeringen inneburit att kommunerna fått högre kostnader. Kostnader som kommer sig av att fler går på socialbidrag på grund av att fler saknar a-kassa, och av att a-kassan är lägre vilket ger lägre skatteintäkter för kommunerna.
Så de rödgröna är inte bara överens om att det kommer bli statliga skattehöjningar vid ett regeringsskifte vi är också ärliga med att vi för en sådan politik. Frågan är om den borliga alliansen ärligt kommer att erkänna att deras politik leder till högre skatter i kommunerna?