Debatt

En synd att journalister inte granskar opinionsmätningar

Som statistik och matematik fetischist förfasas jag rätt ofta av hur traditionell media och journalister handskas med statistik och opinionsundersökningar. Av det skälet känns dagens artikel på DN debatt, med titeln ”opinionsmätningar och medias sju dödssynder” väldigt upplyftande. I artikeln tar Jesper Strömbäck professor i journalistik och politisk kommunikation upp sju fel i hur journalister hanterar opinionsundersökningar och enligt mig är det en mycket läsvärd artikel.

Den första dödssynden som tas upp är frågan om representativa urval. Här menar Jesper Strömbäck att webbundersökningar i princip bör banlysas eftersom man inte har någon som helst koll på om de svarande är representativa för något över huvud taget. En sådan uppmaning känns extra passande just idag eftersom både Aftonbladet och Expressen så flagrant gör sig skyldiga till denna synd i sina artiklar efter partiledardebatten igår.

I båda artiklarna deklarerar man Fredrik Reinfeldt som segrare över Mona Sahlin i debatten igår, baserad på svaret på en webbundersökning på respektive tidnings hemsida. Förutom det uppenbara problemet att man inte kan veta att de som svarat på undersökningen ens har sett debatten så uppkommer problemet att man representativa urval och hur man därför kan tolka undersökningen.

För som sagt problemet med webbundersökningar är att man inte vet vilka som svarar på frågan. Det vill säga det går inte att avgöra om de som svarar på något sätt är en representativ grupp, eftersom det kan finnas vissa grupper som oftare svarar på webbundersökningar. Exempelvis brukar sverigedemokraterna vara gravt överrepresenterade i alla webbundersökningar, något de själva skryter med. Så brukar även piratpartister och borgerliga väljare vara överrepresenterade. Exempel på detta syns i resultatet ovan.

Att en borgerlig väljare är mer benägen att utmåla Reinfeldt som vinnare i vilken debatt som helst, även om personen i fråga inte ens sett debatten, är knappast något förvånansvärt konstaterande. På samma sätt som en socialdemokratisk väljare är mer benägen att stödja Mona. Men detta är sällan något som tidningarna redovisar eller problematiserar över trotts att de säkerligen är medvetna om det.

Ofta försöker tidningarna, så som Expressen och Aftonbladet i detta fall, helt enkelt komma undan detta problem genom att hävda att det svaret är representativt för ”tidningens läsare”. Men faktum är att även detta är fel eftersom alla läsare inte svarar på undersökningarna., och vissa läsare är mer benägna än andra att svara. Möjligen skulle man kunna påstå att mätningarna är representativa för de läsare under mätperioden väljer att svara på frågan. Men inte ens detta är säkert.

Det är nämligen så att det inte ens säkert att varje svar motsvarar en person. Oftast är det nämligen väldigt enkelt att lura dessa undersökningar så att du kan svar mer än en gång. Det mest extrema exemplet på detta var när Anonymous lyckades manipulera Times omröstning över de 100 mest inflytelserika personerna, på et sådant sätt att deras föredragna person kom först och ordnade övriga topp kandidaters så deras att initialbokstäverna blev ett meddelande.

Här kommer även den sista av dödssynderna, som Jesper Strömbäck beskriver, in. Nämligen att media inte tar opinionsmätningarna och deras påverkande förmåga på allvar. Eller möjligen ännu värre låtsas som att de inte har någon påverkan. Här är hur man exponerar en webbundersökning med tvivelaktig kvallite ett exempel men ett annat kan vara hur man blåser upp förändringen i en vanlig opinionsmätning men tonar ned en annan Tvättstugan har ett exempel på detta.

Det finns även en sensationslyssnad som gör att undersökningar som av ett eller annat skäl ger extra spännande resultat gärna lyfts fram. Kristdemokraterna kan ha förlorat en procentenhet och är plötsligt under 4 % spärren; de borgerlige kan ha ökat någon procentenhet samtidigt som de rödgröna tappat någon procent och plötsligt, ”är alliansen nästan ikapp”, enligt löpsedlarna. Inte sällan så är förändringen eller skillnaden som lyfts upp inte ens statistiskt säkerställd det vill säga den kan bero på slumpen, denna bristande förståelse för statistisk säkerhet är förövrigt dödssynd nummer två.

Men även om en förändring ser ut att vara statistiskt säkerställd så kan den bero på ren slump. Detta eftersom att statistiskt säkerställd i princip bara betyder att sannolikheten för att förändringen inte är orsakad av slumpen är 95%.  Varje månad kommer dock i alla fall fem opinionsundersökningar därför är det närmast statistiskt säkerställt att en av dessa undersökningar varje år kommer ha en förändring som beror på slumpen men som ändå är stor nog att anses statistiskt säkerställd. Vanligen får dessa undersökningar stort genomslag just på grund av att de avviker så mycket från de andra undersökningarna, trotts att det som sagt antagligen beror på slumpen.

Jag vet inte om journalisters brist på kritiskt granskande av statistik och opinionsundersökningar beror på bristande kunskap eller på något annat. Däremot skulle jag önska att tidningarna tog sin roll som granskare på allvar och även ifrågasatte just statistik och opinionsundersökningar, särskilt när undersökningarna är av tvivelaktig kvalité eller ger osannolika svar. Ett resultat som låter osannolikt är nämligen väldigt ofta just osannolikt.

Nåja till dess att traditionell media och de som är anställda för att kritiskt granska nyheter börjar göra sitt jobb antar jag att vi inom ny media tvingas granska dem och göra deras jobb.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och

Vem styr egentligen?

Efter att ha lyssnat på första halvan av partiledardebatten i SVT:s Agenda så kan jag inte undvika att ställa mig frågan vem är det som styr Sverige? Alliansregeringen har uppenbarligen gått i opposition mot oppositionen, och som Johan Westerholm påpekar tycks de dessutom gått i opposition mot sig själva. Framför allt i frågan om kärnkraften.

Samtliga fyra borgerliga partiledare tycktes vara mer intresserade av att diskutera de rödgrönas förslag än sin egen politik. Nå med ett undantag, skattesänkningarna. Där var i alla fall alliansen redo att lyfta fram sin egen politik. Ungefär med motiveringen att skattesänkningar löser alla problem, och att skattesänkningar för andra än pensionärer är bra för pensionärer.

Skatterna var annars en fråga där man krävde svar av oppositionen, och försökte pekade på någon sorts splittring i denna fråga. Att man själv inte är klar med sina egna förslag i frågan är förstås inte så viktigt.

Nu börjar andra halvan med start om sjukförsäkringsfrågan. Det kommer bli spännande att se om alliansen ger svar i denna fråga.

SvD, DN1, DN2, DN3,

Andra som är med mig ikväll är Johan Westerholm, Martin Moberg, Peter Högberg, Victor Harju, Claes Krantz , Alexandra och Åsa Einerstam samt Alliansfritt Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Reinfeldt, han som bestämmer!

Just nu sitter jag på Sveavägen 68, bland diverse kända bloggare så som Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, HBT-sossen, Victor Harju, Claes Krantz och Alliansfritt Sverige. Detta gör gör lilla mig mycket ödmjuk. Spänt väntar vi på att partiledardebatten i SVT:s Agenda skall dra igång. Det hela inspirerar mig till att fundera lite på vad vi har att förvänta oss från alliansen, och kanske mest från vår kära statsminister.

Reinfeldt tycks, om vi skall se till tidigare debatter, ha övergett statsmanna rollen för att inta oppositionsrollen i förskott. Kanske inte så konstigt med tanke på resultatet i de senaste opinionsundersökningarna. Sen gammalt har Fredrik Reinfeldt även övergett det här med att utreda reformer innan de genomförs, trotts allt att utreda något är ju kännetecknet för en fusköverenskommelser, Reinfeldt vet ju redan vad som är rätt. Nu tycks dessutom Reinfeldt vara bredd att att överge hela tanken på överenskommelser. Eller hur ska man tolka det faktum att alliansen arbetsgrupper med ansvar för att mejsla fram överenskommelser inför ett alliansprogram, inte är i närheten att vara klara men ändå menar Reinfeldt att alliansen är överens och har samsyn.

Det är klart nu är ju högst oviktiga ämnen som dessa grupper skall komma överens om. Bara frågor så som: sunda statsfinanser, skattepolitik, minskat utanförskap, utbildning, hälso- och sjukvård, rättsväsende, miljö- och klimat, tillväxt, jämställdhet, familjepolitik, äldrepolitik, kultur, idrott, utrikespolitik, försvarspolitik.

Men det kanske är bäst om statsministern själv får bestämma, han har ju så starkt personligt förtroende. Folkpartiet kan få behålla skolpolitiken, där tycks ju inte Reinfeldt ha några åsikter. Centern och Kristdemokraterna som får vara glada om de håller sig kvar i riksdagen kan därmed få vara tacksamma om de får vara med i regeringen. Sen kan Hägglund få fortsätta jaga kultureliten med hjälp av debattartiklar, och om Centerpartiet är lydiga så kan de få jaga varg

Men det senare är ju högst hypotetiskt, det förutsätter ju att alliansen vinner valet, oddsen är ju som bekant emot dem.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Mona mot Fredrik en kamp om verkligheten

Vem vinner egentligen en debatt? Efter debatten i SVT:s Agenda mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt försöker media, likt de gör efter varje debatt, kora vem som van. Och beroende på vem man frågar så får man lite olika svar. Vissa hävdar att Mona van, andra att Reinfeldt gjorde det. Men oberoende av vem media för tillfället får för sig att kora till segrare så är det i slutändan den som lyckas beskriva människors upplevda verklighet och som därifrån kan peka ut en väg framåt som vinner debatten på lång sikt. Jag påstår att kampen fram till valet mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kommer om att handla att beskriva verkligheten.

Kan du beskriva verkligheten på ett trovärdigt sätt så blir den politik du vill driva för att förändra denna verklighet mer trovärdig. Detta blir särskilt viktig när du precis som din motståndare hävdar att ni vill göra samma sak, om än med olika metoder. Just så är det idag. Båda Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt hävdar att deras politik är en jobbpolitik, sen har man lite olika sätt att  beskriva det motståndarens politik leder till.

Fredrik Reinfeldt vill gärna hävda att det är just hans politik som är en politik för jobb, oppositionen under Monas ledning däremot bedriver enligt honom en politik för bidrag. I sig är det ingen ny beskrivning från hans sida, på exakt samma sätt beskrevs han inför valet 2006, den den politik som den socialdemokratiska regeringen då stod för. Skillnaden är att denna gång så är det Fredrik Reinfeldts politik som varit lag den senaste mandatperioden inte socialdemokraternas eller Mona Sahlins. Det här betyder också att när Fredrik Reinfeldt förra gången inför valet 2006 hävdade att hans politik var en politik för jobb, så var detta framtiden han beskrev, den framtid som skulle komma om man röstade på honom. Att socialdemokraterna förde en politik för bidrag var däremot en beskrivning av den verklighet som rådde då, och genom att uppfinna begrepp så som utanförskap så försökte han göra denna beskrivning av verkligheten mer trovärdig. Något han också lyckades med.

Men när Fredrik Reinfeldt idag använder samma beskrivning så är situationen omvänt, en politik för jobb måste vara en beskrivning av verkligheten idag eftersom att Fredrik Reinfeldt är den som sitter vid makten. Att oppositionen har en politik för bidrag blir istället den framtid han påstår blir verklighet om oppositionen får makten. Här har Reinfeldt idag ett problem i sin verklighetsbeskrivning för att göra sin politik trovärdig.

För trotts allt när Fredrik Reinfeldt säger att han bedriver en politik för jobb så skulle detta verka mer trovärdigt om han kunnat peka på arbetslöshets statistiken och sagt att ”se här arbetslösheten är lägre nu än den var när jag tillträdde, min politik fungerar”. Så är dock inte fallet. Faktum är istället att arbetslösheten ökat. Fredrik Reinfeldt skyller denna ökning av både utanförskap och arbetslöshet på finanskrisen och konjunkturen. Och som bortförklaring får man nog se en global lågkonjunktur som godkänd.

Men även om ursäkten förklarar varför han inte lyckats få ned arbetslösheten så förändrar den inte det faktum att det hela är ett misslyckande, ett förklarligt sådant men fortfarande ett misslyckande. Och framför allt misslyckandet oberoende av skäl ger upphov till ett problem hur kan Fredrik Reinfeldt kalla sin politik för jobbpolitik om han inte kan visa att den lett till fler jobb? Kan man ens kalla en politik som inte visat några som helst resultat på jobbfronten för jobbpolitik? Reinfeldts beskrivning av verkligheten tycks inte stämma med den verklighet som du och jag lever i.

För Fredrik Reinfeldts jobbpolitik blir så att säga jobbpolitik inte därför att den än så länge har visat sig leda till fler jobb utan för att han säger att det är jobbpolitik. Och det stärker inte trovärdigheten i hans argument eller påståenden.

Mona Sahlin vill istället beskriva Fredrik Reinfeldts politik som en politik för ökade klyftor. Enligt henne är den rödgröna politiken är istället den som leder till jobb. I det här fallet är hennes beskrivning av verkligheten, alltså att Fredrik Reinfeldt och hans regering bedriver en politik för ökade klyftor en beskrivning, som du och jag inte kan undvika att känna igen sig i.

För vist har klyftorna ökat, pensionärer får lägre pension, a-kassan och sjukförsäkringen försämrats samtidigt har jobbskatteavdraget införts men ingen av dessa grupper har fått ta del av detta. Resultatet har blivit att de som har haft det sämst har fått det sämre, de som har haft det bra har fått det bättre, klyftorna har med andra ord ökat. Att Reinfeldts politik leder till ökade klyftor är något han är fullt medveten om, faktum är att det är meningen med hela politiken. Att göra det mer lönsamt att jobba, betyder just detta, att genomföra skattesänkningar för de som arbetar samtidigt som man göra det sämre för de som av något skäl inte arbetar. Förändringarna i sjukförsäkringen är ett typexempel på detta, något som ansvarig minister själv, Reinfeldts partikollega Husmark Persson också erkänt.

Om Mona Sahlins beskrivning av verkligheten är mer träffsäker än Fredrik Reinfeldts, så ger det henne större trovärdighet när hon argumenterar för den politik som hon vill föra. Reinfeldts enda motdrag än så länge tycks vara att gräva upp fel och brister från den förra socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning men sån kritik fäster inte riktigt. För Mona Sahlin är inte Göran Persson, och socialdemokratin har gjort sin hemläxa. Därför kan Mona vara uppriktigt självkritisk och därmed skaka av sig kritiken. Självkritik är däremot inget Fredrik Reinfeldt lärt sig, och som socialdemokrat är jag tacksam för det. För så länge han inte erkänner de fel den borgerliga regeringen gjort, fel som väljarna ser och ogillar, så blir det svårt att få förtroende att regera igen. Så länge Fredrik Reinfeldts beskrivning av verkligheten så som vi väljare ser den inte riktigt tycks stämma överens, utan att ta till rent teoretiska resonemang inom nationalekonomin, så blir hans beskrivning av vad hans politik kommer att leda till inte helt trovärdig. Vinner vi kampen om verklighetsbeskrivningen så vinner vi valet och Mona Sahlin blir Sveriges första kvinnliga statsminister. Men än är den kampen inte över och än det är långt kvar till söndagen 19 september.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , och . Pingat på intressant.

Om partiledardebatt och Reinfeldts nya favoritord

Sitter och lyssnarriksdagens partiledardebatt och noterar att Reinfeldts nya favoritord tycks vara fusköverenskommelse. Fusköverenskommelse definierar Reinfeldt som att vilja utreda en fråga innan man genomför en större reform. Med tanke på hur hans egen alliansregering skött exempelvis a-kassan men kanske främst sjukförsäkringsfrågan måste han kanske ha just den inställningen. För trotts allt är det något som karakteriserar alliansregeringens hantering av just sjukförsäkringen så är det att man undvikt allt vad utredningar och remisser heter, med följd att man tvingas lappa och laga in i det sista.

Nu ska man väll ta Reinfeldts kritik och nya favoritord för vad det är. En desperats mans sista försök att kunna hitta något att  kritisera motståndaren för. Jag tror nämligen inte att det finns någon vid sina sinnens fulla bruk som egentligen tycker att det är en god idé att hasta fram en stor reform och lansera den utan utredningar och med minimal remisstid. Faktum är att jag inte ens tror att Fredrik Reinfeldt själv tror på sin egen kritik. Att alliansregering under Fredrik Reinfeldts ledning medvetet undvikt allt vad utredningar och remisser heter handlar om att man velat genomföra sina reformer så snabbt och så tidigt som möjligt. Strategin har antagligen varit att om obekväma reformer genomförs tidigt i mandatperioden så kommer media och väljarna glömt bort dem när valet väl kommer.

Det är säkert någon av alliansens PR mänskor som kommit på denna briljanta strategi. Och det är fullständigt möjligt att det hela skulle ha fungerat om det nu inte var för att regeringen tvingats återkomma gång på gång till sina reformer och lappa och laga. Som bekant tvingades man i sista minuten göra förändringar av sjukförsäkringen, precis innan julen, eftersom man plötsligt insåg att vid årsskiftet skulle de reformer man genomfört innebära att cancersjuka patienter inte längre skulle anses som sjuka utan de skulle tvingas ut och söka jobb. En sådan panikåtgärd hade aldrig behövts om förslaget hade utretts från början, och om regeringen hade lyssnat på sina remissinstanser.

Man kan förstås tycka att om man genomför reformer som påverkar tusentals människors liv, människor som redan befinner sig i en utsatt situation, så vore det självklart att innan man genomför några förändringar så har man noggrant tänkt igenom förslagen. Nu valde inte alliansregeringen den vägen och har därför rätteligen fått massiv kritik för följderna av deras val och deras efterföljande misslyckanden. Men eftersom alliansregeringen valde att inte utreda och remittera innan man sjösatte sina reformer så tvingas alliansregeringen, och då främst dess ledare Fredrik Reinfeldt, att försvara det egna valen.

Reinfeldts nya favoritord, fusköverenskommelse, skall givetvis ses ur denna synvinkel. Har man klantat till det och skall försvara sig kan man som Reinfeldt dra sig till minnes det gamla ordspråket ”anfall är bästa försvar” och helt enkelt angripa motståndaren. Så när de rödgröna pressenterar ett förslag till hur man vill rätta till de problem som alliansen skapat med sin sjukförsäkringspolitik så låter alliansen någon PR firma hitta på ett ord som gör sig bra i en one liners, så att Fredrik Reinfeldt kan försöka att paketera ett ansvarsfullt agerande likt det som de rödgröna föreslår som fusköverenskommelser. Så talar den store statsmanen i en borgerlig regering. Ett skäl som något för att helt enkelt byta till en rödgrön regering, och till en statsminister som inte är man. Så kanske vi kan få en regering som tänker efter före och inte ser utredningar och remisser som ett bevis för fusköverenskommelser.

Intressant? Läs även andra bloggares, likt Peter Anderssons och Kent Perssons åsikter om , , , , ,