Viktor Tullgren

SvD osaklig när Mona granskas

SvD:s så kallade faktakoll har totalt förlorat sin trovärdighet i och med att man helt osakligt ger Mona Sahlin gult ljus påståendet att ungdomsarbetslösheten är 30 procent. Motiveringen från SvD till det gula ljuset är att denna statistik även innehåller studenter som söker jobb, och att SvD menar att heltidsstudenter inte kan anses vara arbetslösa.

Låt oss börja med att konstatera att Mona Sahlin i detta fall hänvisar till den officiella svenska arbetslöshetsstatistiken så som den rapporteras av både SCB och Eurostat. Den definition som används där är samma för hela EU och följer de riktlinjer som är uppställda av FN organet ILO. Enligt denna internationella definition räknas även heltidsstuderande som söker arbete så som arbetslösa.

Detta påstående av Mona härstammar från en debattartikel i Aftonbladet där hon skriver att:

”Regeringen har misslyckats med jobben. Ungdomsarbetslösheten överstiger 30 procent och är bland de högsta i Europa. Nu är 190.000 ungdomar mellan 15 och 24 år arbetslösa i Sverige. Det är en ökning med 31.000 under det senaste året – och med närmare 100.000 sedan valet år 2006 (säsongsrensat 58.000).”

Granskar vi detta citat så ser vi att det i huvudsak kan sammanfattas med tre påståenden:

  • Ungdomsarbetslösheten är hög.
  • Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland det högsta i Europa.
  • Sveriges ungdomsarbetslöshet har ökat sedan förra året och sedan valet 2006.

Samtliga dessa påståenden är tveklöst sanna. Ungdomsarbetslösheten är hur man än väljer att räkna den hög, detta oberoende av om man använder officiella definitionen av ungdomsarbetslöshet eller om man använder sig av någon annan.

Men eftersom vi nu använder samma definition i Sverige som i övriga EU så är det väldigt lätt att konstatera att Sveriges ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. Då spelar det ingen roll att denna statistik innefattar studerande eftersom statistiken i övriga Europa gör det samma.

Och oberoende av hur man räknar så är det helt sant att ungdomsarbetslöshet ökat, antingen om man mäter andelen arbetslösa ungdomar eller antalet, inkluderande eller exkluderande studenter.

Det är närmast häpnadsväckande att SvD anser att när Mona Sahlin hänvisar till officiell statistik vilken följer en internationellt uppställda definition, så är inte detta nog för att de ska anse att hon talar sanning.

Särskilt anmärkningsvärt blir det när man samtidigt ger Anders Borg grönt ljus för ett påstående om ”Sysselsättningen ligger på 50 000 högre än 2006.” Anders Borg väljer här att jämföra sysselsättningen helåret 2006 med helåret 2009, och använder man just denna jämförelse så är påståendet sant, men man kan på väldigt goda grunder ifrågasätta denna jämförelse. Under hela 2009 så minskade nämligen sysselsättningen, men genom att använda genomsnittet över hela året så verkar sysselsättningen högre än vad den var när Anders Borg gjorde jämförelsen, vilket var i april 2010. Eftersom att sysselsättningen dessutom ökade under hela 2006 så betyder genomsnittet att delar av den sysselsättningsökning som skedde 2006 inte räknas in. Alltså får Anders Borg genom ett smart val av jämförelsepunkter en maximal ökning av sysselsättningen. Trotts denna tveksamhet så väljer SvD att ge honom grönt ljus med hänvisning till att:

”I den politiska debatten väljer givetvis partierna att referera till den statistik som förstärker de egna argumenten.”

När Mona Sahlin gör just detta, men till skillnad från Anders Borg inte gör någon tvivelaktig jämförelse utan enbart hänvisar till officiell statistik så som den definieras i enlighet med internationell standard, då anser däremot SvD att hon inte förtjänar grönt ljus. Enda slutsatsen vi kan dra är att för socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gäller andra krav enligt SvD en vad som gäller för en moderat finansminister. Patetiskt enligt mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Desperation på högersidan

Jag måste erkänna att jag roas storligen av högerbloggarnas desperata försök till självbedrägeri. Med anledning av den senaste opinionsundersökningen har borgerliga bloggare och den ”oberoende” liberala tidningen DN, försökt bortförklara att SCB:s senaste undersökning som ju visar en helt annan opinionsledare än vad borgerligheten skull önska. Nu ska man självklart inte överdriva betydelsen av någon enskild opinionsmätning men är det någon undersökning som man ska ta på lite extra allvar är det just SCB:s majmätning. Skälet är dels storleken men också att den, till skillnad från andra opinionsinstitut lyckats med bedriften att alltid förutsäga det vinnande blocket.

Riktigt intressant blir det om vi tittar på mätningarna som publicerades i maj och juni inför förra valet. Fram till och med maj 2006 hade alliansen haft övertag jämfört med de rödgröna men så i mitten av maj publicerade Demoskop en undersökning som visade att det rödgröna blocket plötsligt tagit över ledartröjan. Därefter började mätning efter mätning att visa samma sak, de rödgröna leder, Göran Persson skulle kunna sitta kvar. Så sa resterande maj-mätningar och så sa mätningarna som kom under juni. Mitt bland dessa mätningar kom SCB:s stora opinionsmätning som gick tvärt emot övriga mätningar och gjorde klart att även om skillnaden var liten så var alliansen fortfarande i ledning. Och mycket riktigt SCB fick återigen rätt, övriga institut hade fel.

Situationen är väldigt lik idag, men med den skillnaden att det är betydligt färre mätningar som denna gång utropar alliansen till vinnare än det då var som felaktigt pekade på en rödgrön vinst. För den som är intresserad så finns en sammanställning ovan av samtliga undersökningar sedan valet 2002.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och de .

Dyrt men ineffektivt

Ser idag att tidningarna börjar ta upp frågan om ungdomsarbetslösheten. I DN konstateras att:

”Debatten om motåtgärderna kretsar alltså kring arbetsgivaravgifterna. Men såväl regeringen som oppositionentalar trots allt om att införa eller utöka olika former av praktik- och lärlingsplatser. Kanske är det dit fokus borde förflyttas.”

Jag skulle vilja påstå att där regeringen, eller då vissa regeringspartier talar om olika former av jobb och utbildningsplatser så har de rödgröna lagt konkreta och finansierade förslag i sin vårmotion. Krassman summerar det hela med:

”Vi från oppositionen vill slopa den allmänna sänkningen och i stället införa en riktad sänkning – motsvarande hela arbetsgivaravgiften – under ett år för arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar mellan 20 och 25 år. Förutom detta tänker vi införa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser varav 26 000 utbildningsplatser riktade direkt till unga. Vi vill också ta bort den tremånadersperiod som krävs för att arbetslösa unga ska få tillgång till utbildning eller praktik. Man skall från dag ett av arbetslöshet erbjudas jobb, praktik eller utbildning.”

Regeringen har istället satsat allt sitt krut på en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Något som blir tydligt av folkpartiseten Per Altenbergs summering av regeringens satsningar:

”Totalt kostar regeringens åtgärder mot ungdomsarbetslösheten mer än 11 miljarder.”

Av dessa 11 miljarder utgörs 10,6 miljarder av kostnaden för sänkningen av arbetsgivaren för unga. Grundproblemet med denna generella sänkning är att reformen innebär en väldigt liten skillnad i lönekostnad för arbetsgivaren samtidigt som den innebär ett stort inkomsttapp för staten.

Konkret innebär detta att det bara blir 12 % billigare för arbetsgivaren att anställa någon som inte fyllt 26 år, men för staten innebär denna väldigt begränsade rabatt som sagt kostnader på 10,6 miljarder bara under 2011. Finanspolitiska rådet summerar det hela lakoniskt med att:

”Som en åtgärd för att skapa sysselsättning blir den därmed tämligen dyr per arbete.”

Häri ligger skälet till varför reformen ses som både ineffektiv och dyr. För att reformen skall kunna anses vara framgångsrik måste den nämligen leda till att mer än 25 000 nya jobb för ungdomar, annars skulle det vara både billigare och mer effektivt av staten att helt enkelt anställa ungdomarna rakt av. Men någon så stor ökning av antalet ungdomsjobb går inte att se.

Trotts detta försvaras reformen med näbbar och klor av allianspolitiker och ibland med rena lögner. Exempelvis skriver den centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson om att avskaffa reformen: ”Hur skapar det jobb för unga? Om det blir dubbelt så dyrt att anställa dem?”, men om kostnadsminskningen för arbetsgivaren är 12 % med reformen betyder detta bara att det blir 14 % dyrare att anställa när reformen avskaffas, inte 100 % som Annie Johannson påstår.

Liknande ologiska resonemang pressenterade CUF:s ordförande Magnus Andersson i ett svar till en kommentar av mig på hans blogg. I samma svar menade Magnus Andersson att denna reform skulle ta flera år att ge resultat samtidigt som det skulle få katastrofala konsekvenser om den togs bort. Vem som helst kan nog se att det finns en viss självmotsägelse i dessa påståenden. För om det tar flera år innan några positiva resultat av reformen syns så kan ett borttagande av reformen knappast få några katastrofala konsekvenser idag.

Lösningen på ungdomsarbetslösheten är inte att göra ungdomar 12 % billigare att ha anställda. Helt enkelt därför att problemet för ungdomar inte är att de är några procent för dyra, utan att de saknar rätt kompetens eller relevant utbildning. Därför är de rödgrönas förslag om utbyggnad av komvux, yrkeshögskola, folkhögskola och högskola samt fler praktikplatser en i längden bättre lösning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och 

Långtidsarbetslöshet är ingen synvilla

Igår uppmärksammade mängder av bloggar statsminister Fredrik Reinfeldts något förvånande citat om att ungdomsarbetslösheten bara är en illusion:

”Den är en skapad synvilla. Hälften av de vi kallar arbetslösa är heltidsstudenter. Jag är inte övertygad om att de kallar sig arbetslösa. De här siffrorna används för att skrämma upp…”

Det här är dock inte första gången statsministern gjort underliga uttalanden vad gäller ungdomsarbetslösheten. I en artikel i sydsvenska dagbladet skall Reinfeldt ha förklarat ungdomsarbetslösheten med att ungdomar inte söker jobb, en teori som i sig själv är fel eftersom den som inte söker jobb inte heller räknas som arbetslös:

”- Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. Också i lågkonjunktur byter folk jobb.
– En viktig orsak till att många ungdomar inte får jobb är att de
inte söker jobb.”

Att en stadsminister som gick till val på att minska arbetslösheten nu kommer med undanflykter för att slippa se ungdomsarbetslösheten känns inte direkt förtroendeingivande. Därtill är det en väldigt dålig bortförklaring för den ökande ungdomsarbetslösheten. Samtidigt som fler ungdomar går arbetslösa, så är det nämligen färre av dessa som är heltidsstuderande. Under 2009 var det ungefär 40 procent av de arbetslösa ungdomarna som var heltidsstuderande, en minskning med 3 procentenheter från föregående år.

Vad som är än allvarligare än att arbetslösheten ökat bland ungdomar är att även arbetslöshetens art har förändrats. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har växt ordentligt. Och häri ligger den stora faran, eftersom att ju längre man går arbetslös desto svårare är det att åter komma in på arbetsmarknaden.

Jämför man första kvartalet 2007, då Reinfeldt tog makten, med första kvartalet i år har andelen ungdomar som varit arbetslösa i mer än ett halvår fördubblats, och motsvarar idag 34 000 personer. Även andelen ungdomar som varit arbetslösa i mellan en månad och ett halvår har ökat, sammanlagt motsvarar båda dessa grupper 96 000 ungdomar. Däremot har andelen arbetslösa ungdomar som får jobb inom en månad förhållit sig i princip konstant. Detta betyder att hela den ökningen av arbetslösheten som skett har skett har lett till ökad långtidsarbetslöshet, det här är inget man bör vifta undan med att det är en synvilla.

Tyvärr är det ju det som Reinfeldt gör, och det här avspeglar sig också väldigt konkret i regeringens politik. Det mest absurda exemplet på detta är att arbetslösa ungdomar inte kan få tillgång till aktivt stöd av arbetsförmedlingen för än de varit arbetslösa i tre månader. Vidare har man inte heller tillgång till stöd för start av näringsverksamhet om man är yngre än 25 år. Reinfeldts alliansregering anser alltså att det bästa botemedlet mot ungdomsarbetslöshet är tre månaders passivitet. Här skiljer sig Fredrik Reinfeldt gravt mot Mona Sahlin och de rödgröna som tvärtom menar att det viktigaste är att sätta in åtgärder direkt. Och med de starka finanser som staten ändå har, tack vare att Sverige har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik sedan Göran Persons dagar som finansminister, så finns det inga skäl till att snåla på stödet för ungdomar.

Dock är förutsättningen för att man skall komma till rätta med den ökande ungdomsarbetslösheten att man i ett första steg acceptera att den faktiskt existerar, och att den är ett problem. Men med en statsminister som hävdar att ungdomsarbetslösheten är en synvilla, och att den hur som helst ändå beror på att ungdomar inte söker jobb, är det svårt att se hur nuvarande alliansregeringen skall kunna hantera problemet i huvud taget. För effektiv behandling krävs trotts allt en viss sjukdomsinsikt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , ,

Uppdaterad

Efter en fråga av Anders Nillsson så tänkte jag meddela att all statistik är hämtad från SCB:s statistikdatabas, med undantag för statistiken om anden studenter som del av arbetslösheten så är statistiken baserad på SCB:s kvartalsdata. Att jag väljer att räkna andelen studenter  på årsbasis beror på att nivån varierar mycket kraftigt över året. Se bild nedan:

Som synes är andelen som högst under första och andra kvartalet och minst under tredje kvartalet, vilket beror på ökningen av andelen antalet ungdomar som söker sommarjobb. Detta får effekter på hela arbetslöshetsstatistiken för ungdomar och vilken visar att arbetslösheten är som högst under andra kvartalet, det vill säga april – juni, då flest ungdomar söker sommarjobb. Den ökning som sker är då i princip relaterad till den korta arbetslösheten, långtidsarbetslösheten uppvisar inte samma säsongs betonade variation. Se bild nedan:

Socialdemokratern <3 Tunnelbana

Jag är glad, väldigt glad. Anledningen är att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm idag pressenterar sin vision över hur man vill bygga ut tunnelbanan. Där ett av de första stegen är en utbyggnad av gröna linjen från Odenplan till Norra station och Nya Karolinska, pengar finns redan avsatt i det rödgröna budgetförslaget. I övrigt finns både små och stora förslag. Från att öppna spökstationen vid Kymlinge till att bygga en tunnelbanering runt hela staden. Det senare ett projekt på 30 års sikt. Studenter som Per Pettersson och jag som med röda linjen pendlar till KTH och universitetet, kan glädja oss åt planerna på ett nytt signalsystem för Röda linjen något som gör det möjligt att utöka antalet avgångar med 20%. En bärande tanke i förslaget är annars att försöka skapa fler tvärförbindelser, så som Danderyd – Solna , eller Liljeholmen – Fridhemsplan, för att på så sätt minska trängseln vid getingmidjan i centrum.

Tunnelbanan är Stockholms livsnerv. Varje dag görs mer än 1,1 resor  med Stockholms tunnelbanesystem. Som helhet görs över 2,5 miljoner resor per dag med Stockholms kollektivtrafik, med andra ord sker nära nog var annan resa i kollektivtrafiken med tunnelbanan. Trotts detta har tunnelbanan inte byggts ut sedan sträckan bagarmossen skarpnäck invigdes 1994. Och någon större utbyggnad har inte skett sedan jag föddes för lite mer än 25 sedan. Med tanke på hur populär tunnelbanan är, och med tanke på att Stockholm har växt med ungefär en kvarts miljon invånare sedan 1995 och med nära nog en halv miljon sedan 1985, så är det egentligen konstigt att ingen utbyggnad skett.

Att Carin Jämtin och Socialdemokraterna i Stockholm nu pressenterar förslag inte bara på hur tunnelbanan kan byggas ut i närtid utan även visioner på längre sikt ser jag som oerhört bra. Detta gör att tunnelbanan åter kommer upp på agendan för ska Stockholm klara av att växa så behövs mer volym i kollektivtrafiken, och då hjälper varken spårtaxi eller rälsbussar. Nu får vi bara hoppas att Carin får möjlighet att sätta de här planerna i verket, för tyvärr verkar de borgerliga i Stockholm mest intresserade av att bygga motorvägar.

Läs även andra bloggares åsikter intressanta om , , , och .