Viktor Tullgren

Hvad hvilja bondeförbundet?

26 maj 2010 19:27

Vad vill egentligen centern? Det är en fråga som väljarna enligt Novus undersökning tycks ha svårt att svara på. Till skillnad från övriga borgerliga partier har Centern nämligen inget område som väljarna förknippar extra starkt med partiet. Med förändringen av centerpartiet, från ett miljöorienterat mittenparti med landsbygdsfokus till ett storstadsfokuserat högerparti med ett ungdomsförbund som vill ”fuck facket forever”, tycks väljarna ha tappat bort partiet, och partiet tappat sina väljare.

Grafen ovan visar samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2006 och trenden är tydlig. I mätning efter mätning har centerpartiet fått lägre och lägre stöd. Sedan valet 2006 har centerpartiet förlorat ungefär 40 % av sina väljare, och det finns inga större tecken på att man ännu nått botten. För att ytterligare strö salt i såren visar Novus undersökning att centerpartistiska väljare är de som är mest villiga att byta block och rösta på något av de rödgröna partierna.

Sakligt sett är centerns kräftgång inte särskilt svårförstålig. Av alliansens fyra partier är centerpartiet det parti som har haft svårast att få utdelning för sina egna profilfrågor. Som parti har centern kontrollerat både miljödepartementet och näringsdepartementet vilket borde varit en utmärkt utgångspunkt för att driva centerpolitik då både miljö- och företagarpolitik är frågor som centern vill profilera sig inom. Men utfallet har varit väldigt magert.

Ser man till miljöpolitiken finns det inte mycket att hurra för om man är centerpartist. Som ansvarig minister och dessutom ordförande för EU:s miljöministrar hade Andreas Carlgren och centern ett gyllene läge inför Köpenhamnsmötet att kunna ta åt sig delar av äran av ett undertecknat globalt klimatavtal. Tyvärr blev det inget avtal, något som absolut inte var Andreas Carlgrens fel men det snuvade han på en seger att visa upp på hemmaplan.

För vad har man annars att visa upp? Utöver klimatfrågan så är de andra stora frågorna som uppmärksammats i media mestadels negativa för centerpartiet. Vattenfall har köpt kolkraftverk, regeringen har tillåtit vargjakt centern har tvingats ge upp sitt motstånd mot kärnkraft.

Då centerpartiet både har näringsministerposten och miljöministerposten så tvingas man i dubbel bemärkelse bära hundhuvud för vattenfalls kolkraftsinvesteringar. Hanteringen av vattenfall i stort har heller inte skett på ett sätt som stärkt förtroendet för centerpartiet, orättvist eller ej.

För ett parti som centerpartiet som vill profilera sig mot storstadsväljare är det allt annat än positivt att bli känd som partiet som tillåtit vargjakt. Storstadsväljare är nämligen väldigt rovdjursvänliga och har ingen som helst förståelse för de som vill ut i skogen och skjuta av gråben.

Och när det gäller kärnkraften är det svårt att se att centern vunnit särskilt många väljare på att öppna upp för nybyggnation. De flesta centerpartistiska väljare accepterar nog uppgörelsen, men det finns en grupp centerpartistiska väljare för vilka kärnkraftsfrågan är central. Väljare som hittat till centerpartiet just på grund av att centern varit det enda tydliga partiet för de allmänborgerliga väljare som varit kärnkratsmotståndare. Dessa väljare riskerar nu att antingen byta block och rösta på miljöpartiet, eller att helt enkelt lägga sig på sofflocket.

Så vad finns då kvar? Ja centerpartiet skulle nog gärna vilja ta åt sig äran för hela regeringens klimatpolitik, och hävda att denna aldrig hade varit så ambitiös om inte centern suttit i regeringen. Problemet är att resten av alliansen inte vill ge centern den äran, utan hävdar att regeringens klimatpolitik är lika mycket deras bedrift, och så har också alliansväljarna större förtroende för moderaterna i miljöfrågor än för centerpartiet.

På näringslivsfronten är läget ungefär lika mörkt som på miljöfronten. Som småföretagarparti var en höjning av arbetsgivaravgiften ett av de första besluten som centerpartiet var med och fattade. Inte riktigt en optimal start. Av löftet om regelförenklingar har det inte blivit mycket, man har visserligen till slut beslutat att ta bort revisionsplikten för mindre aktiebolag, men detta har en ganska liten praktiskt effekt eftersom företagen ändå kommer bli tvingade till revision av bank och finansiärer. I övrigt har Maud Olofsson mest tvingats hantera krisen i fordonsindustrin och pumpat in pengar i SAS. Ja och försökt förklara vad hon viste, eller inte viste, vad gäller vattenfalls pantsättning av hela koncernen. Visserligen kan man se RUT avdraget som något av en centerfråga men tyvärr har resten av alliansen inte riktigt varit villig att ge centern äran för denna reform heller. Och på infrastruktursidan har Åsa Torstensson i princip bara gjort sig känd som ministern som undrar vad Göteborgare skall göra i Borås.

Det senaste från centerpartiet är att ungdomsförbundet satt på sig gröna clown näsor och driver en kampanj under parollen ”fuck facket forever”. Där svordomar, krav på avskaffande av LAS och lägre ingångslöner för ungdomar tycks vara bärande delar av kampanjen. Samt youtube film där en centerpartistisk riksdagskandidat och frilansande grävande journalist filmar pengar, skyltfönster, champagneglas och sig själv på Arland.  Huruvida dessa båda inslag är en uttänkt del av partiets strategi, eller bara ett resultat av den välkända ”oh nej fyraprocentspärren närmar sig vi måste göra något drastiskt”- syndromen är något svårt för en utomstående att säga något om. Men kanske behövs något drastiskt, i alla fall när man inte vill ställa upp i debatt, för skulle det vara val idag och alliansen ändå vinner så kommer centerpartiet att tävla med kristdemokraterna om den tvivelaktiga äran att vara Sveriges minsta parti, och 12 ledsna centerpartistiska riksdagsledamöter skulle tvingas söka sig ett nytt jobb.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , och

Förändrad fastighetsskatt ökar rörligheten

26 maj 2010 10:05

Jag sitter just och lyssnar på Thomas Östros som går igenom socialdemokraternas förslag till ändring av fastighetskatten. Jag skriver ändring av fastighetsskatten och inte återinföra, eftersom fastighetsskatten, i motsatts mot vad de fyra borgerliga partiledarna lovade innan valet, aldrig avskaffades. Fastighetskatten bytta bara namn och sattes ett tak på, eller som lagrådet skrev i sin remiss till regeringens förslag:

“Som framgår av remissen råder inte någon tvekan om att fastighetsavgiften statsrättsligt i sin helhet utgör en skatt. Något argument för att den nya fastighetsskatten ändå bör betecknas avgift förs inte fram i remissen. Det är angeläget att en pålaga som de facto utgör en skatt också benämns skatt /…/”

Resultatet av den borgerliga förändringen av fastighetsskatten har främst varit att de med högt värderade villor fått mycket lägre skatt. Samtidigt har skatten, för den som väljer att flytta ökat, något som resulterat i inlåsningseffekter och minskad rörlighet. Det senare är något som kritiserats av villaägarna och effekten visats i en studie från KTH.

De rödgröna planerar att göra tre förändringar utifall man vinner valet i höst.

  • Rättvisa: De som har de dyrare villorna värda över cirka sex miljoner (dvs. ett taxeringsvärde om 4,5 miljoner eller mer) kommer att få höjd skatt. Begränsningsregeln utvidgas så att fler småhusägare omfattas och skyddas av höjningen. Vår begränsningsregel innebär att ingen ska betala mer än 4 % av sin inkomst i fastighetsskatt för sitt permanentboende.
  • Neutralitet: Fastighetsskatten för hyresfastigheter och bostadsrättsföreningar sänks från 0,4 till 0,22 procent. Neutraliteten mellan olika boendeformer utreds och åtgärder vidtas .
  • Rörlighet: Uppskovsskatten och begränsningen för uppskov tas successivt bort, givet att det statsfinansiella läget så tillåter och att det finansieras på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt.

Just den sista punken, rörligheten är ett av de stora problemen med den förändring av fastighetsskatten som alliansen införde. Skälet till detta är att alliansen, för att finansiera taket i fastighetsskatten, införde ett tak på hur stort uppskov av reavinstskatt som var möjligt, samt införde en ränta på detta uppskov.

Där man tidigare kunde skjuta upp beskattningen av den vinst som gjordes vid försäljning av ens bostad, förutsatt att man investerade denna vinst i en ny bostad, finns numera ett tak på uppskovet som för 2010 uppgår till 1 450 000 kr. På detta belopp tas dessutom ut en skatt på motsvarande 0,5 % av det uppskjutna beloppet.

Låt oss se hur detta drabbar exempelvis en barnfamilj i Stockholm som väljer att flytta från en mindre bostad till en större. Har familjen bott några år i sin bostad är det relativt troligt att bostaden numera är värd mer än den köptes för. Låt oss säga att familjen gör en vinst på 2 000 000 kr vid försäljning. Eftersom vinsten är över 1 450 000 kr så måste familjen betala reavinstskatt på 550 000 kr, skatten är 22% av vinsten alltså 121 000 kr. Därtill kommer att familjen kommer att årligen betala 7250 kr i ränta på sin uppskjutna vinst. Det blir med andra ord en väldigt dyr affär att flytta.

Jag använder Stockholm som exempel eftersom 50 % av uppskoven finns i Stockholm. Vilket är skälet till att denna skatt fått smeknamnet stockholmsskatten.

Eftersom att dessa kostnader bara uppkommer när man väljer att flytta så minskar detta folks benägenhet att flytta. Resultatet, minskad rörlighet på bostadsmarknaden. Man kan självklart tycka att det är trist att betala skatt för ens boende, men faktum är att bostaden också är en investering som det går att göra en rätt ordentlig vinst på. För att inte bostäder skall bli ett skattefrälse behöver denna vinst på ett eller annat sätt beskattas, på samma sätt som vinst från andra källor beskattas. I slutändan är det då bättre att beskatta denna vinst redan i förväg, genom en skatt på taxeringsvärde, än att ta ut en skatt när fastigheten säljs. Vi vill nämligen ha rörlighet på bostadsmarknaden, och en försäljningsskatt hämmar denna rörlighet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , och .

Skattesänkningar före ordning på finanserna?

24 maj 2010 14:34

Noterar att på SvD:s ledarsida hyllar kolumnisten Elise Claeson den nyvalda brittiska höger regeringens planer på att höja grundavdraget för inkomstskatt till 10 000 pund, ca 110 000 kr. Jag ställer mig själv tveksam till visdomen i en sådan politik. Storbritannien hade förra året ett underskott 160 miljarder pund, detta är mer än 100 gånger större än Sveriges underskott under samma tid.

Den brittiska statens utgifter motsvarar över 51 % av BNP, intäkterna motsvarar däremot bara ungefär 40 % av BNP. I ett sådant läge är inte massiva skattesänkningar den mest ansvarsfulla politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , och .

Alla dessa opinionsundersökningar

24 maj 2010 04:04



Jag måste erkänna att jag börjar bli smått trött på alla dessa opinionsmätningar som skapar rubriker. Varje månad så publiceras en hel hög med opinionsmätningar den senaste i raden kommer från Skop. Antingen så är det väljarnas stöd för respektive parti som redovisas, eller så är det förtroende för partiledare, eller inställningen i någon specifik fråga. Redaktörerna vid de stora tidningarna tycks vara av den meningen att läsarna har en outtömlig aptit på opinionsmätningar.

Tyvärr tycks denna fixering vid opinionsmätningar gör att den politiska journalistiken förvandlas till att handla mer om vad några statistiskt urval av befolkningen tycker eller känner, om partier eller politiker, snarare än att handla om vad partierna och politikerna tycker och gör. Personligen skulle jag annars trott att för den presumtiva väljaren borde granskning av partiernas inställning vara mer värdefullt än en granskning av vad grannen tycker om partierna. Men det är inte den värdering som media gör.

Något som leder till att den politiska diskussionen flyttas över till att mer handla om taktik, kommunikation och spelteori än ideologi, värderingar och politiska ställningstaganden. Trotts allt kan man ställa sig frågan vad värdet av alla dessa opinionsmätningar egentligen är. Att andra tycker si eller så i en fråga betyder ju inte att detta är mer sant och är inget skäll till varför jag eller du skall tycka det samma. Denna sortens felslut kallas annars för argumentum ad populum.

Därtill kommer att den journalistikens logik dikterar att det som avviker är en story. Därav följer att varje gång en ny opinionsundersökning pressenteras väljer media ofelbart att lyfta fram det som står ut mest, även om detta oftast är det som är minst relevant då detta resultat generellt sett inte återkommer i nästkommande mätningar.

Så för att föda denna aptit på opinionsmätningar som tycks existera och kanske skapa en viss mättnadskänsla satte jag ihop grafen ovan, en sammanställning av samtliga opinionsundersökningar sedan valet 2002.

De ljusa linjerna är resultatet av varje enskild mätning och de mörkare linjerna är trendlinjer. Trendlinjerna är kumulativa rullande medelvärden över de viktade mätningarna under en månad. Eller för att beskriva det hela på svenska, trendlinjen visar genomsnittet av en månads mätningar medelvärdesbildat med motsvarande trend för förra månaden. Matematiskt beskrivet som:

Startvikterna är i detta fall är valen 2002 och 2006 då viktningen startar om vid varje val. Poängen med att använda denna sorts trendlinje är att den visar långsiktiga förändringar där de enskilda mätningarna visar en ögonblicksbild. Samtidigt visar grafen att trenden relativt bra förutspår resultatet vid 2006 års val.

Är det något denna sammanställning visar så är det att det ligger stor sanning i Göran Perssons standardsvar vid frågor om opinionsmätningar: ”det går upp och det går ner”, just nu gick det vist upp för de rödgröna, och ner för sverigedemokraterna. Trevligt men det säger ju egentligen inte så mycket.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , och .

Men tänk på allt de inte lovar att inte göra!

4 maj 2010 18:09

Allianspartierna ger sig ut på tågturné och passar på att pressentera nio vallöften. Till skillnad från vad som är brukligt, att pressentera vad man tänker göra, så väljer alliansen, i sin outgrundliga visdom, att pressentera nio vallöften över vad man inte tänker göra. Antagligen är syftet med löftena att lugna medborgarna, medborgare som kanske trotts allt fått för sig att alliansen tänker höja skatter eller stänga kärnkraftverk. Men jag känner mig allt annat än lugn; ty kan jag som medborgaren verkligen känna mig lugn om detta bara är de heliga löftena för vad man inte tänker gör. Frågan måste ställas; betyder detta att det man inte lovar att man inte tänker göra är sådan som man kanske kommer att göra? I så fal finns det en stor avsaknad av löften, exempelvis:

  • Alliansen lovar inte att man inte tänker starta krig mot lämpligt valt grannland för att under Jan Björklunds ledning ge sig ut för att expandera Sveriges gränser och återupprätta stormaktsväldet.
  • Alliansen lovar inte att man inte tänker skicka Anders Borg till Las Vegas för att satsa hela statsbudgeten på rött i ett försök att snabbt göra sig av med statsskulden.
  • Alliansen lovar inte att man inte tänker jämna Gamla Stan och Kungliga Slottet med marken för att på dess plats uppföra ett gigantiskt parkeringsgarage till Fredrik Reinfeldts ära.

Faktum är att alliansen inte ens lovar att man inte tänker höja bensinskatten. Medborgare känn oron och skräcken över allt alliansen inte lovat att den inte tänker göra!

Andra har också mer eller mindre intressanta åsikter om , , och .