Det går inte att gömma sig bakom budgetregler

Att den moderatledda alliansregeringen inte längre har egen majoritet borde inte vara en nyhet, trots det så har den den samlade borgerligheten haft väldigt svårt att acceptera detta faktum. Från att tidigare ha försökt lämpa över ansvaret för att skapa en majoritet för regeringens politik på oppositionen. Har nu alliansregeringen och dess stödtrupper, iför risken att förlora en omröstning om det femte jobbskatteavdraget, bytt strategi. Nu ska man ta skydd bakom budgetreglerna, eller i alla fall sin egen tolkning av budgetreglernas syfte.

Strategibytet är givetvis logiskt. Att övertyga de rödgröna partierna om att deras löfte om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna skulle tolkas som att Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartister aldrig får lägga ett gemensamt förslag i riksdagen, eftersom risken då finns att Sverigedemokraterna stödjer detta, har inte varit så framgångsrikt.

Nu vill man istället hävda att det skulle vara ett brott mot de ack så heliga budgetreglerna om riksdagen valde att rösta ner det femte jobbskatteavdraget. Senast ut att hävda detta är Carl B Hamilton. Argumentationen, som även förts fram av Fredrik Reinfeldt, bygger på påståendet att syftet med budgetreglerna var att göra det enklare att regera i minoritet. Vilket är något av en vantolkning av budgetreglernas syfte.

Reglerna syfte är att förhindra de kroniska budgetunderskott som ledde fram till krisen under början av 1990-talet. Detta genom att förhindra att tillfälliga majoriteter röstar för större utgifter än statens intäkter kan täcka. Eftersom regler kräver att budgeten tas som ett samlat beslut, vilket gör att oppositionen måste vara eniga om samtliga utgifter för att fälla regeringens budget, blir det också enklare att styra Sverige som minoritetsregering. Men att det blir enklare att regera i minoritet är alltså inte syftet utan ett resultat av reglerna. Syftet är allt jämt att undvika underskott.

Därför är det också svårt att förstå hur ett beslut om att inte sänka skatten kan äventyra budgetreglerna. Att inte sänka skatten, eller att säga nej till utgiftshöjningar leder till stärkta statsfinanser och överskott, inte till underskott. Varken budgetreglernas bokstav eller deras syfte bryts därmed om riksdagen säger nej till det femte jobbkskatteavdraget.

Att regeringen är stressad av att inte längre ha en majoritet är fullt förståeligt. Men det är fortfarande regeringen, och framför allt statsministerns ansvar att säkra en majoritet i riksdagen för sin egen politik. Att försöka övertyga oppositionen om att den inte får bedriva oppositionspolitik, eller att försöka gömma sig bakom egna tolkningar av budgetreglerna, är inte att ta detta ansvar. Istället gäller det att följa Katrine Kielos uppmaning och börja förhandla. Och anser Reinfeldt inte att han klarar av detta med nuvarande regeringsunderlag, finns det två alternativ. Antingen ombildar han regeringen eller så avgår han.

Epressens mediala spyor

Helgens journalistiska uppstötning levereras av expressens Karl-Johan Karlsson. Med en artikel baserad på några turisters skvaller lyckas han och expressen sänka sig till en nivå som får Se och Hör och Hänt Extra att kännas som kvalitativ politisk journalistik.

Att just Expressen sänker sig till denna nivå är allt annat än förvånande. Som visades av professor Kent Asp hade Expressens rapportering under valet en stark politisk vinkel, mer specifikt en stark negativ vinkling mot socialdemokraterna och Mona Sahlin, detta visar bara att Expressen fortsätter med sin politiska kampanjejournalistik, som synes med en önskan att bli Sveriges motsvarighet till Pravda.

Som en av skribenterna på Alliansfritt Sverige måste jag samtidigt säga att det sköna med sånna här artiklar är att de sätter ett sorts kvalitativt golv som som visar hur lågt vi kan sänka oss innan vi når ner till Expressens nivå. Uppenbarligen är det väldigt lågt.

Klart att Reinfeldt fegar ur

Västra Götaland går till omval och 1,2 miljoner väljare ska på nytt rösta i landstingsvalet. Som en följd av detta har Håkan Juholt utmanat Fredrik Reinfeldt på debatt inför detta val. Reinfeldt låter genom sin pressekreterare meddela att han tackar nej.

Undanflykten Reinfeldt presenterar är, att han inte vill ta en debatt med socialdemokraterna eftersom han anser att de saknar politik, får nog anses vara en av de fånigaste och mest ihåliga undanflykterna han kunnat komma med. Särskilt ihålig blir den i ljuset av att Reinfeldt inte hade några problem att skicka Anders Borg att ta en debatt med den socialdemokraternas nyvalda ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich.

Faktum är väll att om Fredrik Reinfeldt verkligen trodde att Håkan Juholt och socialdemokraterna saknade politik så vore det närmast intill politiskt tjänstefel av honom att inte ta debatten, eftersom han då kunde förvänta sig en promenadseger. Att inte bidra med en sådan enkel seger för att hjälpa sina partivänner i Västra Götaland vore rent av politiskt korkat.

Men sanningen är så klart att Reinfeldts undanflykt är just en undanflykt. Reinfeldts motiv är givetvis mycket enklare. Han vet att han har allt att förlora och ingen chans att vinna om han tar en debatt med Håkan Juholt. Sakligt sett är Håkan Juholt en mycket bättre talare och debattör en Reinfeldt, något som Reinfeldt och inte minst regeringens egen propagandaminister Per Schlingmann är väl medveten om. Juholt är kvicktänkt, saklig, folklig och dessutom rolig. Reinfeldt som absolut inte är någon värdelös debattör når trotts allt inte upp till samma nivå. Därtill har Reinfeldt ett problem i att han gärna blir arrogant och mästrande när han blir pressad, en stil som skulle vara rent politiskt självmord om den riktades mot Juholt, men som fungerade desto bättre mot den mer bufflige Göran Persson.

Att Fredrik Reinfeldt fegar ur är därmed fullt förståeligt, bättre fly än illa fäkta.

Ur ett vidare perspektiv är det däremot ett problem att Fredrik Reinfeldt i sin roll som statsminister väljer att inte bidra till den politiska debatten i detta omval. Ett grundproblem med omvalet i Västra Götaland är nämligen risken för att valdeltagandet, som i det ursprungliga valet var över 80 %, kommer att bli lågt, kanske så lågt som 60 % är överhängande. Problematiken uppstår framför allt om valresultatet i omvalet blir ett helt annat än i det ursprungliga valet. Då kan legitimiteten i resultatet komma att ifrågasättas om den nyvalda majoriteten fått stöd av en väldigt liten del av befolkningen. För att upprätthålla ett högt valdeltagande och därmed säkerställa legitimiteten i omvalet har bland annat valforskaren Henrik Oscarsson just uppmanat politiker och media att ta valet på allvar.

Jag tycker att det politiska Sverige av respekt för Västra Götaland-länningarna ska bevaka det här valet som om det vore ett riksdagsval. Partiernas ledande företrädare bör åka till Västra Götaland och bedriva valkampanj.

Ur den synvinkeln är det synd att Fredrik Reinfeldt inte vågar möta Håkan Juholt. Demokratin och väljarna i Västra Götaland hade förtjänt det.

Fånigheter från högern

Det är alltid spännande att se hur högern agerar för att försöka sätta sin prägel på dagordningen. De fyra borgerliga partisekreterarna med Sofia Arkelsten i spetsen valde fick för sig att det viktigaste som nu behövde klargöras var hur socialdemokraterna nu ställde sig till RUT och några andra frågor. Likt en duktig papegoja valde moderaternas största bloggare Kent Persson att förvandla detta till ett krav på besked.

Att kräva svar på några enskilda politiska frågor mer än tre år innan nästa val känns väldigt fånigt i mitt tycke. Och än fånigare blir det om den som kräver svaren inte ens är medlem i partiet som svaren krävs av.

Tankar om ett tal

Håkan Juholt har talat och min spontana reaktion var att det var ett ovanligt intressant och njutbart tal. Att behålla åhörarnas interesse när man talar i en helt timme är allt annat än enkelt, men jag fan mig själv lyssna spänt till varje ord från en nyvald partiledare som verkade förvånansvärt avspänd med tanke på omständigheterna. Säga vad man vill men Juholt är en mycket bra talare.  Enligt politikerkollan skall någon ha kallat Juholt för Sveriges nya Obama, en jämförelse som oavsett vad man tycker om Juholts eller Obamas skicklighet för mig känns helt fel. Juholt och Obama har radikalt olika stil på sina tal. Obama intar rollen som predikanten, idolen eller kanske till och med frälsaren, någon som åhöraren kan se upp till och sätta hopp och tilltro till och gör detta med enorm skicklighet. Juholt väljer istället att retoriskt närmast kliva ner från talarstolen och sätta sig bredvid åhöraren, en mycket mer avspänd stil, men en stil han behärskar mycket väl.

Vad gäller innehållet så fastnar jag för följande formulering. Främst för att den tangerar vad jag själv skrivit om.

Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket  varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.

Det här är en utveckling som måste vändas. Men låt oss inte göra nya misstag: Vägen framåt är inte bakåt – att avskaffa rätten att välja skola är inte svaret på problemen.  Det är avarterna vi vill åt – inte det äkta engagemanget hos de elever, föräldrar och lärare som vill ha en viss inriktning på undervisningen.

Men om expansionen av privata skolor leder till segregation – ja, då måste vi agera för att motverka detta. Visar det sig att den kommunala skolan dräneras på resurser på grund av konstruktionen av skolpengen – ja, då måste vi ändra systemen.  Om dagens ordning leder till sämre kunskaper och den sammanhållna skolan hotas –  ja, då måste vi agera

Från höger har man valt att fortsätta med att måla ut Håkan Juholt som vänster och bakåtsträvande. I mina ögon känns det som om citatet ovan delvis vederlägger det påståendet men givetvis är Håkan Juholt och för den delen hela socialdemokratin mer vänster än moderaterna och övriga högerpartier, och det finns ingen som helst önskan att ändra på det faktumet.

Media: DNAbAb2,  SvDSvD2DN,