Vilsna vänner

Via Anika Högberg hittar jag en debattartikel i SvD av Robert Noord och Magnus Sundberg som menar att Socialdemokraterna bör skifta fokus och sluta uppröras över vinster som välfärdsföretag genererar. En inställning som i mitt tycke bygger på en allt för bristfällig analys.

Jag kan i och för sig hålla med om att problemet inte är att privata företag gör vinst i välfärden. Att aktiebolag gör vinst är inget att uppröras över, själva drivkraften för en marknad är vinstintresset! På den punkten kan jag därmed ge Noord och Sundberg rätt. Men analysen brister i det att den utgår ifrån att företag åstadkomma vinster när de utvecklar verksamhet inom offentligt finansierad välfärd och lyckas förena effektivitet med kvalitet. Det antagandet finns det ingen som helst grund för. Tvärtom är maximeras ofta vinsten när kvalitén sänks. Skolan är ett tydligt exempel på detta, där de företag för att maximera vinsten motiveras att tillhandahålla en så låg kvalité som möjligt, snarare än att bidra till en kvalitetsutveckling.

Problemet är således inte vinst, problemet är att man i utan någon grundläggande analys infört diverse artificiell marknadsmodeller i tron att en marknad, med vinst som drivkraft, per automatik skall leda till större effektivitet och högre kvalité. Något som de båda KTH forskarna Jesper Meijling och Sverker Sörlin tidigare påpekat i en debattartikel i DN.

Om ett företag gör vinst, i en skapad marknad, vars dynamik inte innebär att vinstintresset leder till högre kvalité i verksamheten, kan man givetvis ifrågasätta varför företaget skall få ta ut vinst. Men än mer väsentligt kan man ifrågasätta varför just denna del av välfärden skall hanteras av någon form av marknadslösning.

Frågan om vinstens vara eller icke vara, är med andra ord sekundär till frågan om man i huvudtaget kan, bör eller ska ha en marknadsmodeller för att fördela resurser inom ett givet olika välfärdsområde. Och i de fall man anser att en marknad kan fungera, hur denna marknad i så fall skall vara uppbyggd för att aktörernas vinstintresse skall leda till högre kvalité och effektivitet. Jag skulle önska att Noord och Sundberg som har sin hemvist inom socialdemokratin skulle kunna göra en sådan analys innan man sjöng de privata vinsternas lov.

Läs även Martin Moberg och Olas Tankar på samma tema.

Nej vinst förbättrar inte skolan

Michael Arthursson skriver en debattartikel på DN debatt som avslutas med frågan: ”Frågan som skeptikerna bör ställa sig är om privata högstadieskolor och vårdcentraler generellt uppnår bättre resultat trots eller tack vare möjligheten att gå med vinst.”

Om vi bortser från frågan huruvida de faktiskt uppnår bättre resultat så är svaret tveklöst att de resultat de uppnår, uppnås till trotts att de kan gå med vinst. Jag har förklarat varför tidigare, men eftersom den analytiska förmågan bland de som förordar vinst ibland friskolor tycks vara begränsad så kan vi ta det igen.

Vinstmaximering uppnås inte för en friskola när den försöker konkurera om att vara bäst, eller när den driver på kvalitetsutveckling. Vinstmaximering uppnås när skolan är så dålig som den kan bli och fortfarande får tillräckligt med sökande för att fylla alla klasser.

Förklaringen till detta stavas skolpeng. En friskola får inte mer betalt för bättre kvalité eller för att fler vill välja skolan. En friskola får bara betalt för det antal elever som skolan tar in. För att maximera din skolas inkomster vill du alltså ta in så många elever som du kan få plats med i skolan. För att minimera kostnaderna vill du ha så små lokaler och så få lärare som möjligt.

Maximal vinst görs alltså när du lyckas tränga ihop så många elever som möjligt i en så liten skola som möjligt, med så få lärare som möjligt.

Om vi antar att elever och föräldrar faktiskt försöker välja skolor baserade på hur bra kvalité de tycker att en skola har så får du ett problem om du försöker packa elever som sardiner och har en lärare per var hundrade elev. Detta problem är att ingen kommer välja din skola. Och då får du betala både hyra och lärare utan att få några inkomster.

Alltså måste du ha så bra kvalité att några faktiskt vill välja din skola. Men säg nu att du har så bra kvalité att du har flera sökande för varje plats i din skola. Ja då betyder det egentligen att du är för bra och borde kunna sänka kvalitén och ta ut högre vinst. För genom att göra dig av med några lärare eller genom att öka klasstorleken så gör du högre vinst även om några färre kanske väljer din skola.

Vinsten motiverar alltså inte till förbättring. Istället uppnås vinstmaximering genom att sänka standarden så mycket som möjligt.

Nu är det inte så att alla friskolor på något sätt är dåliga. Tvärt om många är riktigt bra och detta beror på att de flesta som driver friskolor inte i första hand tänker på vinstmaximering utan vill driva en bra skola. Rektorer och lärare som startat sina egna skolor gör det ofta för att de har en idé om en skola som de vill driva och dessa driftiga mänskor är oftast inte villiga att kompromissa om utbildningens kvalité bara för att göra lite större vinst.

Men det är också därför som riskkapitalbolag riskerar att bli ett stort problem. Riskkapitalbolag har nämligen bara en drivkraft, och den drivkraften är vinst. Om vinstmaximering uppnås genom att sänka kvalitén så kan du vara säker på att det är exakt det som dessa bolag kommer att göra.

Jag kan tycka att detta borde vara uppenbart för varje tänkande och analytiskt laggd mänska.

Åter dessa falska analyser

Och så var ekokammaren igång. Knappt har valberedningen pressenterat sitt förslag till ny partiledare för socialdemokraterna innan den samlade borgerligheten går till förenat angrepp.

De varierande borgerliga debattörerna tycks enskilt eller i samarbete, eller som resultat av borgerligt intellektuellt idisslande, kommit fram till att Håkan Juholt bäst angrips genom att måla ut han som vänster och motståndare mot förnyelse. Förnyelse i det här fallet tolkas så klart som borgerlig politik och Juholt och socialdemokraterna skall så klart buntas ihop med vänsterpartiet, och gärna kletar man på lite Ohly på det hela. Lars Ohly är ju trotts allt som alla vet en livsfarlig kommunist och bara en viskning om hans namn skrämmer bort medelklassen.

Man kan ju ställa sig frågan hur en kärnkraftförespråkare som röstade för EMU blev sådär särdeles mycket vänster men när det gäller att sätta etiketter så passar sällan gråskalor in. Och den samlade borgerlighetens intresse ändå inte är att vara objektiv utan att agitera.

I sammanhanget är debattartikeln i dagens nyheter av professor Tommy Möller hedersmedlem i den konservativa föreningen Heimdal, där nuvarande finansminister Anders Borg varit ordförande, möjligen ett vackert exempel på denna strategi.

Även om debattartikeln är utformad som en analys så är det en debattinlaga. Analyser publiceras vanligen på annan plats. Och som en analys av en akademiker håller den inte direkt någon högre klass.

Tommy Möller hänvisar till SVT och SR:s Valpejl som besvarades 392 av de socialdemokratiska riksdagskandidaterna:

”94 procent ville höja fastighetsskatten för villor med taxeringsvärden över 4,5 mkr, 96 procent ville ha högre skatt för höginkomsttagare, 94 procent att skatten skulle vara densamma för såväl pensionärer som löntagare (det vill säga var kritiska till jobbskatteavdraget), 89 procent ville återinföra förmögenhetsskatten och 82 procent motsatte sig utförsäljning av statliga företag.”

Av detta dra Tommy Möller slutsatsen att:

”Mönstret är tydligt: en förkrossande majoritet av partiets riksdagskandidater vill driva en traditionell socialdemokratisk politik. Eftersom talet om förnyelse oftast bygger på den underförstådda premissen att det handlar om att gå mot mitten är detta värt att notera. En partiledare med en sådan ambition hade haft ett begränsat handlingsutrymme.”

Som slutsats baserad på det givna underlaget måste det vara den mest infantila som går att dra. Att en överväldigande majoritet av socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer sig bakom de ställningstaganden som partiet går till val på, och som var en del av den egna koalitionens budget, kan knappast sägas vara ett bra mått på var de står politiskt. Att därmed använda detta som underlag för en analys eller slutsats måste ses som närmast intellektuellt ohederligt.

Jag måste erkänna att jag är trött på dessa partinlagor förklädda till vetenskapliga analyser. Om målsättningen är att göra en analys bör man försöka hålla i alla fall någon vetenskaplig höjd istället för att producera något som närmast är vetenskapligt dravel.

Att borgerligheten och dess supportrar försöker likställa socialdemokratisk förnyelse med att anta klasiskt borgerliga ställningstaganden och ställa sig bakom en borgerlig problemformulering, är på intet sätt nytt. Men socialdemokratisk förnyelse börjar inte med att diskutera skattesänkningar, eller för den delen höjningar, eftersom att en socialdemokratisk analys inte är koncentrerad vid en tro att diverse skattesatser i sig själv är politikens centrala frågeställning. Detta vet så klart Tommy Möller och övriga borgerliga debattörer men eftersom de själva är av inställningen att skatter i sig själva är den centrala frågan vill man så klart måla ut den som gör en annan analys så som vänster och helst kommunist.

Mitt liv som nanotekniker eller varför jag inte bloggat på ett tag

Det var ett tag sedan jag skrev något på min blogg, så för att visa att bloggen inte somnat in totalt tänkte jag att det kunde vara på sin plats att berätta vad jag gjort istället. Vad jag gjort istället och vad jag just nu gör istället är mitt examensarbete, för att om ödet eller någon skäggig man på ett moln så vill, snart kunna lämna KTH som civilingenjör.

Mitt examensarbete ingår i ett projekt för att tillverka biosensorer för realtidsdetektion av proteiner eller DNA. Ett projektet som är ett samarbete mellan KTH, Uppsala Universitet och Acreo, med finansiering från Vinova.

Sensorn bygger på samma princip som en Fält Effekts Transistor (förkortat FET). Och eftersom du läser dessa ord på min blogg så betyder det att du just nu använder någon sorts manick som i sig har ett antal miljoner av dessa transistorer i sig. Fält effekts transistorer utgör nämligen grunden i nästan all form av modern elektronik. I varje dator, mobil och MP3 spelare finns miljontals av dessa små gynnare, exempelvis innehåller bara processorn som sitter i den dator jag skriver detta på, ungefär 300 000 000 transistorer.

Nyttan med en FET är att man kan styra hur mycket ström som flyter mellan transistorns in och utgång (kallad drain och source) genom att lägga på en spänning över en elektrod (kallad Gate), se bilden ovan. Spänningen gör att laddningar ackumulera i Gate elektroden och motsatta laddningar i kanalen under gaten, mellan drain och source, vilket påverkar ledningsförmågan. Ju högre spänning desto större ström kan passera. I en dator används detta mestadels för att slå på eller slå av en ström, datorns ettor och nollor, men transistorn kan även användas till att förstärka en spänning, vilket är vad biosensorerna i detta projekt gör.

Skillnaden mellan dessa biosensorer och en klassisk transistor är att i biosensorn är Gate-elektrod utbytt mot biomolekyler. Dessa biomolekyler har den egenskapen att de binder sig specifikt till ett visst protein eller en viss DNA-sekvens. Eftersom DNA och proteiner har en egen laddning innebär detta att när dessa binder sig till biomolekylerna på biosensorns yta kommer dessa att påverka vilken ström som flyter mellan sensorns source och drain, precis som i en transistor.

Så långt är principen väldigt enkel. Det har dock funnits ett litet problem. Även om DNA och de flesta proteiner är laddade är laddningen extremt svag och därmed svår att detektera. För att så små laddningar i huvud taget skall kunna påverka en transistor måste transistorn vara extremt liten, närmare bestämt i nano meters storlek, vilket gjort att det först nu har varit möjligt att försöka få denna teknik att fungera. Det här är alltså verklig nano-teknik.

Målsättningen med att skapa en sådan här sensor, är att kunna skapa ett billigt, portabelt och snabbt instrument för diagnosticera olika sjukdomar. Att detektera både proteiner och DNA går nämligen utmärkt redan idag, dock kräver det ett laboratorium med utrustning för miljoner, och analysen tar timmar eller till och med dagar. Med en fungerande biosensorer skulle analysen kunna ske på några minut med en utrustning som inte skulle behöva vara större än en mobiltelefon och skulle kosta ungefär lika mycket.

Intressant?

Förtroenderådet startar

Sitter på läktaren i andrakammarssalen där socialdemokraternas förtroenderåd sammanträder. Något över hundra ledamöter från hela Sverige, med uppdrag att välja valberedning samt ta del av rapporten från kriskommission. Och sådant sker inte utan diskussion.

Bland yrkanden under dagen är några av de mer noterbara krav på medlemsomröstning, att hela partistyrelsen ställer sina platser till förtroende samt att de som kandiderar till partiledarposten faktiskt kliver fram. Alla dessa tre punkter har framförts från olika representanter inom netroots och öppna kriskommissionen.

Av dessa förslag är jag helt för de två senare. Däremot är jag inte helt övertygad om att en medlemsomröstning nödvändigtvis är den bästa metoden. Grund problematiken med rena medlemsomröstningar är att dessa förutsätter någon form av valkampanj om dessa inte enbart skall bli en ren populäritetsomröstning, och med ett val redan i mars är jag tveksam till om någon tid eller möjlighet finns för en sådan valkampanj. Därmed inte sagt att tanken inte är intressant.

Nu valde förtroenderådet ultimat att avslå alla yrkanden som syftade till något av det ovan, men att yrkandena görs visar att diskussionen är väckt.

Läs även Peter Andersson som också skriver om valberedningen. Eller Peter Johansson och Martin Mobergs tankar om förtroenderådet.