Debatt

Gratis är inget annat än en affärsmodell

8 augusti 2009 18:40

För att upprepa rubriken; gratis är inget annat än en affärsmodell. Detta tycks Rupert Murdoch och diverse olika debattörer ha missat när nu diskussionen om tidningsdöden och huruvida tidningar skall ta betalt för nyheter på nätet åter blossat upp.

Gratis är inte filantropi eller en fråga om vad nätet borde eller inte borde vara utan en fråga om att maximera sina intäkter. En sida som väljer att inte ta betalt för sitt innehåll får med all säkerhet fler besökare än om samma sidan tagit betalt. Fler besökare betyder förhoppningsvis större intäkter från reklam. Denna modell kan förstås vägas mot en modell där man tar betalt vilket ger färre besökare, men samtidigt intäkter från dessa besökare, men färre besökare betyder lägre reklamintäkter. Frågan är vart intäkterna skall komma ifrån. I slutändan blir det hela en avvägning, kan de ökade intäkter som betalande besökare ger kompensera de minskade reklamintäkterna? Ett affärsmässigt övervägande för nyhetsförmedlarn och deras ägare.

Varför det hela blir en stor diskussion ämnad för ledarsidan förstår jag inte riktigt. Det känns snarare som något ekonomiredaktionen borde skriva en analys eller kommentar om. Men det är klart tidningarna känner säkerligen samma stress som den som drabbat industrin i globaliseringens spår.

Tidningarna har ju tidigare konkurrerat i små geografiskt avgränsade ekosystem av varierande storlek, begränsats av språk och distribution, stordriftsfördelar som kommer av att trycka fler tidningar vid ett tryckeri äts upp av krav på bättre logistik för att få tidningarna till slutkunden londontidningar har kunnat kämpa ostört mot londontidningar och stockholmstidningarna har kunnat ha sina bataljer utan att störas av sina motsvarigheter i Göteborg eller Malmö. Men nu plötsligt med internets intåg så tvingas London baserade timesonline.co.uk konkurrera med New York’s motsvarande times.com. I Sverige, delvis skyddad av språkbarriären, möts idag lokaltidningar på samma arena som de tidigare rikstäckande tidningarna. Resultatet blir precis som i naturen när levnadsbetingelserna förändras, att de som inte klarar av att anpassa sig och hitta sin nisch kommer att dö ut. Vilket är lika traumatiskt för en tidningarna som varvsdöden var för skeppsbyggarna.

Själv tror jag att tidningsdöden kommer att fortsätta. Detta helt oavsett om man försöker ta betalt för sitt innehåll eller ej. Trotts allt hur många sidor som presenterar exakt samma nyheter finns det plats för? Problemet är inte att tidningarna inte får betalt av sina läsare utan att det finns för många sidor som försöker göra pengar på exakt samma produkt, dvs nyheter. För att exemplifiera, i Stockholm utkämpas på morgonen ett tidningskrig mellan Dagens Nyeter och Svenska Dagbladet på eftermiddagen mellan Aftonbladet och Expressen. På nätet möts dessa fyra men inte enbart de, i samma arena återfinns tv4 nyheterna, ekot, svt:s nyhetsredaktion, Göteborgs-posten, utländsk media och små lokala tidningar. Kombattanter som tidigare varit åtskilda på grund av olika distributionssätt dvs tidningar, TV och radio möts på nätet eftersom de alla är i samma bransch.

Jag tror inte det finns plats för alla dessa i framtiden, särskilt inte om de fortsätter att leverera samma produkt men en sak är jag helt säker på och det är att en betallösning inte är någon universallösning. Trotts allt har det prövats förut med varierad framgång, några har lyckats andra inte.

Vinst eller inte är det (s)kolans största problem?

31 juli 2009 19:44

Egentligen hade jag tänkt att ha lite bloggsemester men eftersom en diskussion blossat upp i s-bloggosfären om skolpolitiken, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så kände jag att jag inte kunde undvika att skriva något. Jonas Morian beskriver det hela som en ”het och viktigt s-debatt om skolan” själv kan jag inte hålla med. Det här är inte en viktig debatt, och den har väldig lite att göra med skolan så att kalla detta för en het och viktig debatt gör mig mest bebryllad, föra att låna en fras av Nalle Puh.

Jag vet inte om det beror det på att så många av er kära partikamrater egentligen är skolpolitiska analfabeter, men så fort som skolpolitik kommer på agendan så snöar debatten in på vad jag närmast ser som oväsentligheter. Förut rörde diskussionen betygen, som om fler eller färre, tidigare eller senare betyg på något sätt skulle revolutionera den svenska skolan. I dagarna rör diskussionen istället huruvida vinstdrivande skolor skall tillåtas. Uppenbarligen är vinstdrivande friskolor en så central del av den socialdemokratiska skolpolitiska ideologin att om man har fel åsikt så bör man lämna partiet.

Men snälla partikamrater den diskussionen är lite som att diskutera färgen på gardinerna samtidigt som taket rasar in. Det är inte det faktum att några millioner tas ut i vinst från ett mindre antal skolor som är skälet till att var tionde elev inte når målen som krävs för grundläggande behörighet till de nationella gymnasieprogrammen.

Missförstå mig rätt nu, det är inte så att man inte kan diskutera huruvida skattepengar skall kunna tas ut i vinst av ett privat företag eller om det skal förbjudas. Men det är inte en väsentlig fråga om målet är att förbättra den svenska skolan.

Vad är då väsentligt? Vad är det vi bör diskutera för frågor? Som jag ser det handlar det om lärarnas status, en fråga som går hand i hand med frågan om lärarnas lön. Det handlar om fortbildning av lärare. Det handlar om läromedel och inte minst om använde av teknik i undervisningen. Det handlar om vilka ämnen som är viktiga att lära ut, hur vi vill förmedla kunskap, vad kunskap är och hur vi säkerställer att elever får den kunskap de har rätt till. Det handlar förstås om hur vi kan mäta kvalitén i undervisningen för att skolor skall hålla den höga nivå som vi förväntar oss. Det handlar om skolmat och skolidrott. Det handlar om en enormt många, ofta komplexa frågor, som inte har ett skit att göra med antalet betygssteg, huruvida skolan gör vinst, eller för att ge en känga till den nuvarande skolministern antalet regler och straff.

Men vist, enkla frågor med enkla svar är enklare att ha att göra med. Så för allt i världen istället för att göra något konstruktivt med vår skolpolitik låt oss låtsas att om vi löser frågan om vinstdrivande friskolor så har vi löst skolans problem.

Och när vi ändå gör det så kan vi ju blunda för nyfattigdomen också.

Intressant?

Domedagsprofeter om välfärdens död

24 juni 2009 02:15

En debattartikel i DN skriven av Per Borg har lyckats engagera flertalet bloggar som jag med ojämna mellanrum läser. I artikeln argumenterar Per Borg för att ökade kostnader för välfärden kommer att tvinga oss att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Kort och gott dags att införa privata sjukförsäkringar, skolavgifter och liknande. Vård, skola och omsorg skall inte längre vara något som vi medborgare solidariskt och gemensamt skall garantera varandra. En ganska drastisk förändring.

När nu Per Borg föreslår något så drastiskt kan man ju fråga sig vad det hela bygger på. Varför skall vi göra dessa förändringar? Jo hela artikelns argumentation bygger på en prognos av välfärdens kostnader 20 år in i framtiden. Redan här börjar jag känna en viss skepsis måste jag erkänna. Ekonomi är ju om möjligt, en mindre exakt vetenskap för prognoser än till och med metrologin så att profitsera om hur ekonomin skall se ut om två decennier känns ganska osäkert. Metrologerna på SMHI brukar ha problem med mer än fem dagar.

För som Morgan Johansson, vår tidigare folkhälso- och socialtjänstminister, påpekar på sin blogg är det inte första gången någon försökt förutspå framtida välfärdskostnader. Förra gången överskattade prognosen kostnaden med 300 miljarder. Ändå är en sådan stor miss inte något att förvånas över. Prognoser av det här slaget bygger allt som oftast nämligen på att man extrapolerar historisk data och applicerar det på framtiden. Visserligen försöker ta med så mycket data som möjligt men ändå finns det alltid en massa obekanta. I detta fall är en av de största obekanta, teknikutvecklingen. Vi vet att medicinteknisk framsteg kommer att påverka den framtida kostnad för till exempel vården men vi har ingen som helt möjlighet att säga hur mycket. Därför blir resultatet av såna här prognoser inte allt för exakt.

Att prognosen inte är exakt betyder inte att den inte har ett värde. Som jag ser det kan det här vara en bra fingervisning över vart vi kanske är på väg, och därmed bör vi vara uppmärksamma på att det här är ett problem vi kanske kommer behöva ta tag i. Där delar jag helt slutsatsen som bloggen Ekonomistas presenterar.

Jag kan däremot inte se något som helst skäl till att drabbas av panik och börja genomföra stora förändringar i välfärdens finansiering av det slag som Per Borg föreslår. Inte när enda motiveringen är en osäker prognos. Dessutom kan jag inte hålla med slutsatsen att ända lösningen är att öppna upp för större mått av privat finansiering av välfärden, istället frågar jag mig, likt SSK bloggen varför inte skattehöjningar är möjliga? Trotts allt, ökad privat finansiering handlar ju om att vi ska betala mer för välfärd eftersom vi har råd. Men har vi råd att betala mer för välfärd privat, kan vi ju lika gärna betala mer för välfärd genom skatten.

Familjeföretagare jo jag tackar

21 juni 2009 15:16

Jag kan inte undvika att tycka att det är roligt att Antonia Ax:son Johnson, väljer att titulera sig själv som familjeföretagare. Inte för att hon ljuger, men det känns nog som om hela Axel Johnson Gruppen vars hel eller delägda företag omsätter 50 miljarder kronor enligt wikipedia är lite mer än ett vanligt familjeföretag.

Men det är klart att kalla sig kapitalist (vilket ju är en annan beskrivning av samma sak) kanske inte skulle passat så bra för att höja trovärdigheten i den egna argumentationen.

Sen måste jag väll erkänna att jag delvis håller med henne. Att använda AP-fonderna för politisk styrning av marknaden är inte helt lyckat. Inte för att marknaden inte behöver styrning, för är det något som finanskrisen visat så är det ju att marknaden inte klarar av att sköta sig själv. Inte heller handlar det om att jag ser något ideologiskt fel med politisk styrning av marknaden, något som Ax:son Johnson däremot gör. Men syftet med AP fonderna är trotts allt att förvalta våra pensionspengar och inte att vara regeringens förlängda arm. Det blir trotts allt rätt rörigt om AP fonderna skall få nya uppdrag och direktiv varje gång vi byter regeringe, risken skulle ju vara att fonderna glömmer bort vad det är de egentligen skall syssla med, och det vill vi ju inte.

För övrigt rekomenderar jag detta inlägg av Bengt Silfverstrand.

Hur man s(m)ygsänker klimatambitionerna

31 maj 2009 21:46

Reinfeldt pratar just nu på SVT om att vi ska vara kostnadseffektiva när det gäller klimatsatsningar. Om vi med mindre pengar kan göra något bättre i ett annat land så ska vi göra det där istället för att göra det i Sverige.

Jag kan hålla med det om det målet skulle mätas i kronor. Det vill säga om vi räknar fram att vi med X kronor kan minska koldioxidutsläppet med ex 40% i Sverige men genom att satsa delar av dessa X kronor i investeringar utomlands kan minska utsläppet med mer än 40% så är det så klart bra. Problemet med Reinfeldts löning är att han vill sätta ett utsläppsmål i % och sedan dra ner på kostnaden. Så istället för att minska utsläppen i detta exempel med mer än 40% för X kronor vill man minska utsläppen med 40% för mindre än X kronor. Med andra ord ett sätt att sänka ambitionerna på klimatområdet.

Det här är förstås en skillnad mellan de rödgröna partierna och aliansen men tyvärr tror jag det är svårt att förklara.